Att digitalisera eller inte digitalisera är det frågan?

De senaste dagarna har jag varit involverad i en infekterad debatt kring skolans digitalisering i sociala medier.  Den har både handlat om inställningen till digitaliseringen hos skolpolitiker och lärare men också om digitaliseringens vara eller inte vara i skolan.

Jag delade en artikel av Joakim Jardenberg som absolut var tillspetsad och innehöll en del uttryck som jag inte skulle valt.  Det Joakim i intervjun ger uttryck för är en frustration över att vi inte kommit längre och att det fortfarande finns skolpolitiker, tjänstemän och professionella i skolan som motsätter sig användning av IT i skolan överhuvudtaget.  Efter att ha deltagit i den offentliga debatten om skolans digitalisering i sju år så har jag viss förståelse för frustrationen även om man naturligtvis kan välja att uttrycka den på många olika sätt.

I princip varje gång jag skrivit något inlägg om skolans digitalisering om möjligheterna det ger så blir det en häftig diskussion åtminstone på Twitter.  Ofta med hårda ord.  Debatten förtjänar bättre än så och jag hoppas att de senaste dagarnas diskussioner kan få oss alla att sansa debatten.

Nu till sakfrågan.  Min grundinställning är att skolan ska vara en del av samhället inte minst för att skolans roll är att bilda och utbilda elever till att leva, arbeta och utvecklas i det samhället.  Digitaliseringen innebär stora förändringar för vårt samhälle, många jämför den med industrialiseringen, det svindlar och kan kännas skrämmande.  Jag har fått möjlighet att ta del av en del av det som utvecklas och det är bara att konstatera att möjligheterna är fantastiska och att digitala verktyg av olika slag kommer att förändra även i framtiden.  Det är inte bara positivt, vissa jobb kommer att automatiseras och mycket data samlas in som om de hamnar i orätta händer kan innebära stora risker för oss alla.

Ska skolan kunna utbilda för det samhälle vi lever i och för framtiden så har jag svårt att se att digitala verktyg inte måste vara en naturlig del av arbetet i skolan.  Det innebär inte att det är antingen eller, antingen penna och papper eller datorer tex, det innebär både och.  Digitala verktyg innebär nya möjligheter det gäller inte minst för elever med funktionsnedsättningar eller ett annat modersmål.  För elever med dyslexi gör digitala verktyg att de kan klara skolan precis lika bra som elever utan dyslexi.  Det finns redan idag stöd på olika språk som gör att elever med annat modersmål kan ta del av innehåll på sitt eget språk textat på svenska el på svenska textat på deras eget språk.

Många argument emot IT i skolan handlar om att det inte finns bevis för att digitala verktyg förbättrar skolans resultat.  Det stämmer till viss del men frågan är hur de har använts? Skolverkets kartläggning visar att datorer och läsplattor används främst till att söka information, skriva och presentera.  Då har man ju egentligen inte förändrat själva arbetssättet och då kan man inte heller förvänta sig förändrade resultat. Studien av ”Skriva sig till lärande” som gjordes av en forskande lärare i Sollentuna (forskar vid Örebro Universitet) visar att med den metoden stödd av digitala verktyg förbättrade resultaten med 20% på nationella prov i åk 3.

Digitala verktyg i sig är just ett verktyg eller en infrastruktur om man så vill men inte en lösning eller en egen metod det är i användandet och metodutvecklingen av arbetssätt som ger förändring. Det är här jag tror debatten hamnar fel.

Idag ser tillgång till och användning av digital teknik väldigt olika ut i Sveriges skolor.  Tillgången har blivit bättre men det är inte tillräckligt.  Det krävs så mycket mer.

Från statligt håll måste vi säkerställa att lärare som utbildas har, förutom den pedagogiska kompetensen, också digital kompetens. Nyutbildade lärare måste kunna hantera digitala verktyg och förstå hur de kan användas för att eleverna ska lära sig mer.  Det måste också finnas bra fortbildning för de lärare som redan är utbildade.

På huvudmannanivå måste man ta ansvar för att den digitala infrastrukturen  kommer på plats.  Det kan låta enkelt men jag vet av egen erfarenhet från Sollentuna vilka utmaningar det innebär när det gäller att få en välfungerande infrastruktur med tillräcklig kapacitet.  Den infrastrukturen måste fungera så bra att den inte blir ett störningsmoment tex med långa inloggningstider.  Huvudmannen måste också ta ansvar för att säkerställa att lärare får tid och möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling (utvecklingen står ju inte still).

Rektor och lärare har också ett ansvar, ett ansvar för utvecklingen. Digitaliseringen påverkar alla delar av vårt samhälle och att uppdatera sig och bidra till att utveckla metoder som drar nytta av de möjligheter som digitala verktyg ger är ett ansvar för professionen.  Det är viktigt att lärare ges möjlighet att pröva, utvärdera och utveckla sina metoder kontinuerlig.  Det är en utmaning och naturligtvis inget som är något som är lätt och snabbt men helt nödvändigt. Det innebär inte att datorer el andra digitala prylar ska användas alltid i alla moment men det är viktigt att de finns i klassrummet och att läraren har kompetensen kring hur de kan användas och också avgöra när det är lämpligt att använda dem.

En elev sa för länge sedan på ett seminarium att en dålig skola eller dålig undervisning blir inte bättre med datorer men en bra skola och en bra lärare kan göra skolan hur bra somhelst.

Lärare är och kommer alltid att vara det som är viktigast genom att säkerställa att vi har digital infrastruktur på alla skolor ger vi dem ytterligare ett verktyg (ett kraftfullt sådant) att utveckla sin undervisning så att elever kan nå längre.

Måste vara bättre om skolan inte förändras alls?

I Göteborgsposten igår skriver Isak Skogstad ännu en gång ett inlägg som går ut på att datorer ska kastas ut från klassrummen.  Enligt honom är datorer och annan teknisk utrustning skadlig för elevernas kunskapsinhämtning.  Tack och lov får han mothugg från andra lärare som integrerat digitala verktyg i sina klassrum och som ser möjligheterna och vinsterna.

Skogstad hävdar att det inte finns vare sig forskning eller beprövad erfarenhet som bevisar att digitala verktyg ger bättre resultat och därför inte bör användas alls.  Frågan är hur vi ska få forskning och beprövad erfarenhet om vi kastar ut datorerna ur klassrummet som han skriver.  Med ett sådant resonemang blir det aldrig någon utveckling.

Digital infrastruktur och digitala verktyg innebär en stor förändring och helt nya möjligheter.  Det finns de som lite naivt tror att IT kan lösa problem alldeles av sig självt.  Att slänga in datorer i ett klassrum utan att tänka igenom hur de ska användas och inte heller se till att lärarna får kompetensutveckling är dömt att misslyckas.

Digitalisering jämförs med industrialiseringen i sin påverkan på samhället.  Det är en stor förändring men att förenkla resonemangen och lägga debatten på nivån att det är antingen eller i skolan gynnar ingen.

Det borde vara självklart att skolan hänger med i samhällsutvecklingen och utnyttjar nya verktyg men det innebär inte att det inte finns plats för mer traditionell undervisning eller papper och penna.

Skolan skulle gynnas av en mer nyanserad debatt kring hur vi kan stärka elevers lärande där digitala verktyg blir en självklar del.

Ibland blir det fel…..

Många gick igång på Twitter över en av mina kommentarer angående Skolkommissionens förslag om lottning till populära skolor.  Ibland går det för fort och formuleringarna blev fel men jag blev provocerad.
Skolkommissionens ordförande sa i en av de första intervjuerna att det var problem att vissa föräldrar bryr sig mer om sina barns utbildning och därmed ställer sina barn i kö till vissa friskolor.  Att utmåla detta som ett problem var det som provocerade, det måste väl rimligen vara bra att föräldrar bryr sig.   Om något i detta är ett problem så är det väl att vi har föräldrar som inte bryr sig om sina barns utbildning inte att det finns föräldrar som bryr sig.

Skolsegregationen beror till allra största delen på bostadssegregationen enl Ifous så är det bara ett par procent av segregationen som beror på det fria skolvalet.  Skolvalet kan vara en väg bort från en segregerad skola i ett segregerat område om man som förälder är medveten om att man har det valet.   Förslaget om att alla ska välja är bra, det gör att fler föräldrar blir medvetna om att de har ett val.  Skolkommissionen var inte enig i frågan om lottning och jag tror det hade varit klokare att hänvisa frågan om urvalskriterier när det är fler sökanden än platser till en utredning.  Nu drunknade andra (och riktigt bra förslag) i debatten om lottning.

Det är också märkligt att likvärdighet i Skolkommissionens rapport handlar mest om sammansättning av elever och likvärdighet i resurser i form av pengar.  Det viktigaste måste väl ändå vara att alla elever får undervisning av hög kvalitet av skickliga och behöriga lärare.

Skolval och urvalskriterier får väldigt stort utrymme i debatten. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att val mellan fler skolor gäller elever i storstäder främst. I många mindre kommuner finns bara en skola.  Vi måste säkerställa kvaliteten i alla skolor även mindre skolor i mindre kommuner där bristen på behöriga lärare är stor.

Skolkommissionen blev en tummetott

Regeringens största satsning denna mandatperiod var skolkommissionen – en grupp som skulle lösa svensk skolas problem. Det har gått betydligt fler än 100 dagar sedan Fridolin tillträde nu när kommissionen äntligen ska presentera sina förslag.

Jag har suttit med i den parlamentariska referensgruppen till kommissionen och sett hur relativt skarpa förslag urvattnats och urvattnats under resans gång. Från allra första början var jag starkt kritisk till sammansättningen, samtliga fackordföranden men varken SKL eller Friskolornas riksförbund fanns representerade.

Inledningsvis fick vi i referensgruppen vara med på många möten och fick även inbjudan till en del besök. Efter delbetänkandet var vårt deltagande mer begränsat. Vi fick information men var inte delaktiga i några diskussioner med kommissionen.

Det finns en hel del som är bra i förslagen. Mer stöd till huvudmän genom regionalisering av skolverket är ett förslag som är viktigt inte minst när det gäller att få kvalitet i det systematiska kvalitetsarbetet hos mindre huvudmän.

Även professionsprogram för lärare och skolledare är bra men även det kommer att dröja eftersom det ligger i en särskild utredning som inte ska vara klar förrän till årsskiftet.

Ambitionen att gå ifrån riktade statsbidrag till mer generella bidrag till huvudmännen baserat på socioekonomiska faktorer är också bra. Att riktade statsbidrag inte är ett optimalt sätt att stödja huvudmännen är känt sedan länge så där hade inte regeringen behövt invänta kommissionen.

Svensk skola behöver en bättre lärarutbildning och huvudmän behöver stöd nu för att utveckla sitt systematiska kvalitetsarbete. Det visste vi redan när skolkommissionen startade sitt arbete det regeringen åstadkommit med kommissionen är att nödvändiga reformer skjutits på framtiden helt i onödan.

Likvärdighet och skolval

Socialdemokraterna visar sitt rätta ansikte  i DN presenteras en del av förslagen till kongressen.  Rätten att välja skola ska begränsas. Likvärdig skola verkar för S innebära att alla skolor ska ha ett blandat elevunderlag.  Om politiker får bestämma vilka skolor elever ska gå i så blir det genast mer likvärdigt.  För oss moderater innebär likvärdighet att alla elever får chans att lyckas och får gå i en bra skola som utmanar och där lärarna har höga förväntningar.  För socialdemokraterna verkar det viktigare vilka klasskompisar du har inte om läraren är bra och du får det stöd du behöver.  Vi behöver utveckla skolvalet så att fler väljer och fler ges möjlighet att gå i skolor som inte ligger i det egna segregerade bostadsområdet.

Regeringens största fråga när det gäller skolan just nu verkar vara att begränsa skolvalet och ägna sig åt social ingenjörskonst.  Hur stort är egentligen problemet?  I många kommuner finns det bara en högstadieskola. I tex Lessebos fall en skola med dåliga resultat, det fria skolvalet har ingen som helst inverkan på deras elevsammansättning.  Svensk skola har betydligt större utmaningar än elevsammansättning på skolor.  Forskning visar ju också att 80% av skillnader i elevers resultat förklaras av skillnader mellan olika klassrum på samma skola.

Det kommer tillbaka till lärarna. Lärare som får bra förutsättningar att göra sitt jobb, lärare som har höga förväntningar på sina elever och lärare som känner att de kan påverka och utvecklas, där ligger nyckeln till bättre skolresultat. Frågan om det fria skolvalet och elevsammansättningen får orimligt stort utrymme i debatten.  Socialdemokraterna ser chansen att ge politiker mer makt på bekostnad av elevers och föräldrars valfrihet.
Att få gå i en skola man själv valt motiverar och att känna att man har möjlighet att byta när det inte fungerar (där den möjligheten finns) är viktigt.  Låt oss utveckla skolvalet inte som socialdemokraterna vill avveckla.

Likvärdig skola – reflektioner efter besök i Lessebo

Igår besökte jag Lessebo som enligt den sammanvägda rankingen av kommuner i SKLs öppna jämförelser för grundskolan hamnade på plats 290 av 290 kommuner 2016.

Jag ville försöka förstå hur de hamnat där och hur de tänker framåt.   Lessebo är och har alltid varit en kommun som styrts av S-majoriteter. En kommun med ett pappersbruk där utbildning inte har ansetts viktigt.  Lite fakta om kommunen idag:

30% av eleverna har utländsk bakgrund

57% av eleverna har föräldrar som saknar eftergymnasial utbildning

20 % av eleverna bor med en förälder

12% av familjerna lever på försörjningsstöd

Har Lessebo tuffa förutsättningar, ja självklart har de det.  Kommunen hade inte bra skolresultat innan de nyanlända kom och saknade bland annat ett systematiskt kvalitetsarbete. Att skylla de dåliga resultaten på att de har många nyanlända håller inte.  Innan mitt besök läste jag den senaste skolinspektionsrapporten och kommunen fick skarp kritik för i princip obefintligt systematiskt kvalitetsarbete.  Den nya förvaltningschefen bekräftade att det varit så fram till nu.  Varken politik eller förvaltning efterfrågade analyser av resultaten och förslag på åtgärder utan mest konstaterade att ”så här ser resultaten ut” utan att gå vidare.

Vi besökte bland annat högstadieskolan i kommunen och jag får ärlig säga att jag blev förfärad över det vi såg när det gäller ordning och reda.  Vi besökte en matteklass i åk 8 där inte ens halva klassen var på plats 10 min efter att lektionen startade. Läraren ryckte på axlarna och sa att klassen hade svårt för sig i matte och så här var det nästan jämt.  Hur ska de någonsin få ordning på skolresultaten om eleverna inte är på lektionerna?

Tack vare kritiken från skolinspektionen har man nu i alla fall tagit tag i kvalitetsarbetet och jag hoppas de får behålla de nya krafter som anställts på barn- och utbildningskontoret. De verkar inställda på att förbättra resultaten.

Det finns tyvärr många kommuner som Lessebo. Kommuner som varit styrda av S under lång tid och där skolan och skolans resultat inte funnits särskilt högt på den politiska dagordningen.  Det finns många som har åsikter om hur skolinspektionen arbetar men jag är verkligen glad att alliansregeringen skapade en inspektion. Utan den hade Lessebo mfl kommuner kunnat fortsätta missköta skolan även i fortsättningen.

I våra moderata förslag kring skolan har vi med något som kallas kunskapskontrakt som ska vara riktade insatser och stöd till kommuner och skolor utifrån behov. Tanken är att växla över från mer generella riktade statsbidrag till denna form av stöd.  Regeringen har något liknande (även om det i deras fall är frivilligt att delta) och Lessebo får stöd i två år kring nyanländas lärande.

Generellt tror jag att mer riktat stöd till kommunerna anpassat till kommunernas egna förutsättningar är vägen framåt om vi vill få en likvärdig skola.  Elever även i Lessebo har rätt till en bra skola och bra förutsättningar för lärande.

I Svd idag beskrivs det danska systemet med friskolor.   Det skiljer sig på en väldigt väsentlig punkt mot det svenska, i Danmark finansieras friskolorna till viss del genom avgifter som föräldrar betalar.  Det kan kosta uppåt 2000 Dkr/månad inkl fritids för en elev.  Det handlar om 24000Dkr/år , en sådan avgift begränsar naturligtvis vilka föräldrar som har råd att välja en friskola till sina barn.

I de allra flesta länder finns ett parallellt skolsystem med privata skolor som oftast helt men ibland delvis (som i Danmark) finansieras med avgifter.  Vårt svenska system är unikt, här kan alla välja skola oavsett inkomst.  Det var också det som var en av huvudskälen till att införa ett system med friskolor som finansieras med skattemedel. Vi vill inte ha ett parallellt system där föräldrar kan köpa sig en bättre utbildning till sina barn.

I det system vi hade tidigare i Sverige, när politiker och tjänstemän ritade streck på kartan och bestämde var elever skulle gå i skolan, gick det också att ”köpa” sig plats på en ”bättre” skola.  Föräldrar med god ekonomi kunde helt enkelt köpa villa eller lägenhet i närheten av den skola de ville att barnen skulle gå i , den möjligheten är inte öppen för familjer med sämre ekonomi.

Fenomenet med att köpa ett hus eller lägenhet i ett visst område för att barnen ska gå i en viss skola gäller till viss del fortfarande. Alla har visserligen möjlighet att söka fristående skolor oavsett var de bor men vi har ju fortfarande närhetsprincipen i skollagen.  Närhetsprincipen gör att det är svårt att bryta skolsegregationen i och med att den till allra största del beror på boendesegregationen.

Den diskussion vi har i Sverige idag med Reepalus utredning har helt kantrat. Vi glömmer att vi har ett unikt system med valfrihet för alla oavsett plånbok. Den grundprincipen måste värnas.  När får vi en diskussion som fokuserar på kvaliteten?

Lika villkor?

Läste i Mitt i Upplands Bro (bra insändare av Fredrik Kjos (M) och Kaj Bergenhill(M)) om hur kommunen låter de kommunala skolorna gå med miljonunderskott varje år.  Det innebär att de elever som går på en kommunal skola får mer resurser än elever som väljer fristående skolor.

Upplands Bro är s-styrd och majoriteten kanske inte tycker det är något problem att gynna de ”egna” skolorna.  Ur likvärdighetssynpunkt är det dock vedervärdigt.  Resurser ska fördelas efter behov och det ska vara elevunderlag och elevers behov som styr hur mycket en skola får.  Elever och föräldrar måste kunna känna sig trygga med att samma antal kronor följer med eleven oavsett vilken skola de väljer.  I Upplands Bro och många andra kommuner är det inte så.  Norrköping är en av de s-styrda kommuner som fått betala ut ersättning till de fristående skolorna i kommunen efter att i åratal låtit de kommunala skolorna gå med förlust.

Många friskolor tvingas överklaga sina ersättningar för att få samma ersättning per elev som de kommunala skolorna i samma kommun får.
Tack vare alliansregeringens lagändring som tydliggör att fristående skolor har rätt till resurser på lika villkor är det möjligt att överklaga och få kompensation.  Det rimliga vore att kommuner slutar att göra som Norrköping och Upplands Bro och säkerställer ett likvärdigt ersättningssystem men när de nu inte gör det (kan det ha med ideologi att göra???) så är det bra att möjligheten att överklaga finns.

Tyvärr är detta med ersättningen toppen på ett isberg, ett isberg som består av diverse kreativa sätt att ge kommunala skolor ”gratistjänster” som de fristående inte får och som inte räknas in när skolpengen ska beräknas. Det skulle behövas en ordentlig genomlysning av hur kommuner fördelar resurser till fristående skolor och förskolor. Både avseende frågan om underskott men också gratistjänster.

Tydlig struktur ger trygghet för eleverna – besök på IES i Kista

Idag har jag varit på skolbesök igen.  Att göra skolbesök är verkligen en av de saker jag gillar bäst med att vara riksdagsledamot.  Det ger så mycket tankar och idéer.  Internationella engelska skolan i Kista öppnade förra läsåret.

När vi kom stod rektorn utanför och hälsade på alla elever som kom,  någon ur skolledningen gör det varje dag.  IES är ju kända för eleverna hälsar på sina lärare med mrs el mr och efternamn. De har 50% av undervisningen på engelska och en och annan har nog hört talas om att de har striktare regler för uppförande mm.

Vi besökte klasser och på frågan vad som var bra med skolan var maten och disciplinen två saker som kom upp.  Det är tydliga ramar och strukturer som gäller och det finns ett ”student development team”  tre personer som avlastar lärarna om någon stökar i klassen så att undervisningen kan fortsätta.   Det är samma regler som gäller i alla klassrum och rektorn betonade att de som jobbar på skolan är ett team.  Genom att tex erbjuda ”full English breakfast” gym i huset och möjligheter till fika (fantastisk kock som lagar mat och bakar) jobbar de med vi-känslan och konkurrerar med annat än lönen.

Trygghet var viktigt för rektor och skolan har ”closed campus” dvs skolan är låst dagtid och eleverna får ej lämna skolans område (skolan ligger i direkt anslutning till Kista centrum).  Skolgården ligger på innergårdar med olika bollplaner, studsmattor och lekställningar.  Detta med att inga obehöriga kunde komma in var något som flera av eleverna lyfte som positivt jämfört med tidigare skolor de gått på.

Undervisningen då hur ser den ut?  Det var en lärare utbildad i UK som stöttar rektorn i det pedagogiska ledarskapet (hon tillsammans med rektor och elevstödsansvarig tillbringar mycket tid ute klassrummen).  Mottot för skolan är ”Enjoy coming to school”.  De strävar efter lustfyllda lektioner med motiveringen att elever lär sig bäst om de gillar lektionerna.  Fokus på interaktion mellan elever och mellan lärare och elev.  Brittiska lärare får inte under sin utbildning låta läromedel styra sin undervisning (de tillbringar nästan all tid under utbildningen ute skolor). På IES i Kista är undervisningen inte läromedelsstyrd på samma sätt som den fortfarande är i många andra svenska skolor.  De använder sig också av nivågruppering i framförallt svenska och matte.  Det är inte fasta grupper utan elever kan byta mellan grupper (en som går lite snabbare fram och en som har långsammare tempo men också fler lektioner) beroende på vilket moment undervisningen behandlar.  (skolinspektionen har godkänt detta).

Skolan är också uppdelad i olika ”hus”, tänk Harry Potter,  husen tävlar mot varandra i sport men också i ”braingames”.  Eleverna kan också få ”housepoints” om de gör något som är ”above and beyond”.

Efter ett år har skolan över 3000 elever i kö (finns ex på föräldrar som ställt barn i kö direkt när de föds).

IES i Kista gav verkligen ett positivt intryck.  Skolan har elever som talar 42 olika språk vilket gör att de ev nästa läsår anställer egna modersmålslärare i vissa större språk (anlitar Språkcentrum idag).

Min egen reflektion att med ett tydligt ledarskap, gemensamma regler och höga förväntningar kan en skola lyckas oavsett var den ligger.

 

Reflektioner efter ett skolbesök

Idag var jag på ett skolbesök, ett besök som var spännande och intressant på många sätt.  Vill börja med att beskriva hur de arbetar på skolan.

Alla lärare har ett arbetstidsavtal som innebär 40 + 5 dvs 40 timmar arbetsplatsförlagd tid och 5 timmar förtroende tid (normalt avtal är 35 + 10).

Lärarna har ca 40 % mer tid med eleverna än många andra skolor (1500 min/v för er som har koll på minutrarna).

Lärarna avlastas av socialpedagoger som hanterar frånvaro, visst mentorskap, kontakt med föräldrar. Allt för att lärarna ska kunna fokusera på undervisning,  planering och uppföljning.

Skolan har rensat i mötesstrukturen, alla behöver inte vara med på allt de har två schemalagda möten/vecka ett med fokus på skolutveckling och ett som är APT där man sammanfattar veckan och tar upp planering inför nästa.  Alla är inte med och planerar ex lucia el idrottsdagar.

Skolan är organiserad i team och lärarna ingår oftast i två ett team för det/de ämnen de undervisar i (skolan byggs till en 6-9 verksamhet) och ett team för den årskurs de arbetar i. Varje årskurs har en hemvist med tre klassrum, grupprum , en gradäng för genomgångar och en del övriga ytor för arbete.  Skolan lägger ett ramschema för idrott, lunch mm övrig tid bestämmer varje hemvist hur de vill planera.  Tack vare arbetstidsavtalet och socialpedagogerna får eleverna på skolan mer tid med lärarna än den tid som de har rätt till enligt styrdokumenten.  Lokalerna gör att lärarna har olika möjligheter att bedriva undervisning på och har stora möjligheter att själva (tillsammans med övriga lärare hemvisten) att lägga upp och planera undervisningen efter elevernas behov och ämne.

Alla lärare arbetar med samma modell för planering av lektioner och ämnesområden (inte valbart/frivilligt). Vad ska eleverna lära sig, hur och vilka aktiviteter ska ingå är delar som måste vara med och som eleverna också får ta del av genom en app (Showbe) på sina Ipads. Skolan har trådlöst nät och alla elever varsin Ipad, några stationära datorer finns också samt trådlösa tangentbord till paddorna.   Eleverna har inte möjlighet att ladda ner appar på sina Ipads, skolan kontrollerar vad som ska finnas (bland annat för att säkerställa att det alltid finns utrymme för det som behövs för skolarbetet). Precis som andra ”digitala” skolor jag besökt så handlar det inte om antingen eller utan både och, skolan använder också tryckta läromedel och har skönlitterära böcker. Hur man kombinerar tryckt och digitalt är det lärarna som bestämmer.

De delar upp undervisningen i färdighetsträning som oftast handlar om ett ämne och tillämpning som oftast är ämnesövergripande.

Skolan har en tydlig ambition att arbeta även med elevernas psykiska och fysiska hälsa. Skolan är byggd för att undvika otrygga miljöer (överblickbart utan korridorer och skrymslen). Alla elever har rörelse utomhus varje dag samt pulsträning två gånger/vecka båda dessa aktiviteter är utöver ordinarie idrottsundervisning.  Skolan har inlett ett samarbete med forskare i neuropsykiatri för att följa upp lärande och mående och hur  de påverkar varandra.

När jag kom in i skolan undrade jag om det vara några elever där, det var så tyst.  Rektorn berättade att det var 500 elever på plats idag.

Skolan jag besökte är Glömstaskolan, en helt nybyggd skola i Huddinge. När jag kom in i ljusgården som ligger mitt i huset tänkte jag Guggenheim för skolan liknar museet i New York till viss del.  Det jag mötte var lokaler som ger lärarna stora möjligheter att bedriva undervisning på många olika sätt.  Skolan har figurerat i media som ”skolan utan klassrum” vilket inte alls stämmer.  Varje hemvist har tre klassrum och vill man bedriva ”vanlig” klassrumsundervisning så går det alldeles utmärkt men och det är ett stort MEN det finns möjlighet till så mycket mer.

Jag har ingen pedagogisk utbildning och är som politiker mest intresserad av att eleverna får de kunskaper de har rätt till, att de har möjligheter att utvecklas och känner sig trygga i skolan. Det är mitt ansvar att följa upp det och vidta åtgärder om skolan inte lyckas med sitt uppdrag.

Glömstaskolan har precis startat sin verksamhet och det ska bli intressant att följa deras fortsatta resa.   De har fokus på elevernas resultat och har hittat en egen modell för hur de vill arbeta. Behöriga lärare som får avlastning och kan fokusera på undervisning låter som ett framgångskoncept tycker jag.  Resultaten är det viktigaste och jag tror de har förutsättningarna att lyckas.

Att både lärare och elever får gå i alldeles fantastiska lokaler det är en extra bonus.