I DI på debattsidan skriver MikaelaValtersson om vinster i välfärden och inte minst i skolan. (hon är ju numera vice vd i Kunskapsskolan). Hon talar visserligen i egen sak numera men det innebär inte att hon har fel. Debatten kring friskolorna och vinster har blivit helt onyanserad och det känns i dagsläget att initivet ligger hos populister som försöker ta enkla poäng. Vänstersidan utnyttjar läget, men de vill ju överhuvudtaget inte ha några alternativ till offentlig verksamhet.
Vinster i fristående skolverksamhet eller överskott för kommunala skolor är bra och garanterar en möjlighet till utveckling av verksamheten och stabil ekonomi vilket gynnar eleverna. Vinsterna är inte problemet. Problemet uppstår om det fristående skolföretaget tar ut vinster i form av aktieutdelningar eller löner i en sådan omfattning att det påverkar kvaliteten i verksamheten. Där har skolinspektion men även kommuner ett stort ansvar att följa upp verksamheter (det gäller i och för sig både kommunala och fristående) för att kunna garantera kvalitet och likvärdighet för alla elever. Oseriösa företag som beter sig på det viset ska naturligtvis inte få fortsätta. Om ett friskoleföretag skulle lyckas med att ta ut vinster på bekostnad av kvaliteten utan att något utomstående kontrollorgan upptäcker det så är det ändå inte troligt att de får några elever. Elever och föräldrar har ju i dagens svenska skolsystem rätt att välja och en skola med dålig kvalitet får inga elever.
Vi borde fokusera på att utveckla kvaliteten i alla verksamheter, och naturligtvis sätta åt de som inte sköter sig och det kan faktiskt vara både kommunala och fristående huvudmän. Det är ju därför vi numera, tack vare alliansregeringen, har en skolinspektion.
Ska vi förbjuda vinster i bolag vars verksamhet finansieras helt eller delvis med skattemedel så ska väl inte det gälla bara välfärdsverksamhet. Då pratar vi läkemedelsföretag, vägbeläggningsföretag mm mm. Jag skulle gärna se lite mer sans och balans i debatten.
I SvD i helgen skrevs om lärarnas tuffa arbetssituation och bland annat alla de krav som ställs på dokumentation och även andra administrativa arbetsuppgifter. Arbetsuppgifter som tar tid från undervisning och planering. Det är inte första gången detta kommer upp och säkert inte sista men dessvärre presenteras få konkreta lösningar på problemet.
Vi måste sluta diskutera och faktiskt göra något åt detta. Lärarna är de som gör skillnad när det gäller elevernas resultat och deras arbetssituation är på många håll oerhört pressad. Jag är glad att vi från SKL’s sida tagit intitiativ till en diskussion men Lärarnas riksförbund, Lärarförbundet och Skolledarförbundet, en diskussion som jag hoppas ska kunna leda till konkreta förslag.
Ansvaret vilar tungt på oss ute i kommunerna att börja titta på vilka administrativa krav och krav på dokumentation som vi lägger på lärarna utöver de som statliga styrdokument och lagar innehåller. Jag tror också att vi måste våga titta på de statliga styrdokumenten även om de är nya och se över och sammanställa de krav som finns och fråga oss är allt nödvändigt för att eleverna ska nå bättre resultat. Det finns anledning till självkritik på alla nivåer om vi ska åstadkomma resultat.
Med risk för att placera mig i ”tekniknörd” facket så tycker jag faktiskt att vi också måste se över hur vi kan förenkla och förbättra de dokumentationskrav som faktiskt behövs med hjälp av IT. Idag har endast varannan lärare tillgång till en egen dator på jobbet, det duger inte. IT har underlättat, effektiviserat och förbättrat administration och dokumentation i övriga samhället och min fasta övertygelse är att den faktiskt kan göra så även i skolan.
En intressant debatt har uppstått efter det att DN uppmärksammade Sollentuna kommuns satsning på IT i skolan. Debatten blir väldigt svartvit och min erfarenhet av den gångna veckan är att väldigt många uttalar sig utan att överhuvudtaget veta vad det är vi gör i Sollentuna.
För ca 2 år sedan fattade vi beslut i barn- och ungdomsnämnden om att göra en tekniksatsning i skolan. Lärarna var först ut och försågs snabbt med egna laptops. Tanken bakom hela satsningen var att skolan faktiskt måste ta klivet in i nutid, en nutid där datorer mm är en självklarhet överallt i samhället utom just i skolan. EU har också lyft digitalkompetens som en av de nyckelkompetenser som krävs för EU’s framtida konkurrenskraft. USA och många andra länder har sedan länge uppmärksammat de möjligheter till pedaogisk utveckling som IT kan ge i skolan.
Beslutet innebar att vi satt som mål att alla elever ska ha tillgång till en dator (el. annat digitalt hjälpmedel) i skolan senast höstterminen 2013. Vi skjuter också till pengar till skolorna initialt för att kunna satsa på fortbildning och infrastruktur.
Jag har verkligen respekt för den insats som krävs av lärare för att kunna utnyttja de möjligheter som tillgång till datorer och internet ger. Där sker många insatser för att stötta lärarna och vi har också antagit en IKT strategi för skolornas arbete.
Målet är förutom att ge eleverna digital kompetens också att IT som verktyg och arbetsredskap ska öka måluppfyllelsen och ge ännu bättre möjligheter för skolorna i kommunen att nå de mål vi satt upp för skolan. (alla elever ska ha minst godkänt i alla ämnen och vi ska ha det högsta slutbetyget i år 9 av alla 290 kommuner).
När det gäller vilka pedagogiska metoder som används både med och utan dator så är det beslut som vi helt och hållet överlämnar till skolor och lärare att besluta om själva. Det finns inga beslut om att alla skolor ska använda ”Skriva sig till läsning”, inga beslut om att förbjuda böcker, pennor eller papper. Om en skola väljer att använda digitala läromedel och fasa ut läroböcker så är det ett beslut som rektor kan ta själv. De skolor som gått över till digitala läromedel i hög utsträckning har fortfarande bibliotek och uppmuntrar läsning av skönlitterära böcker. Metoden att lära sig läsa och skriva med hjälp av dator i de lägre åren väljer skolor och lärare själva om de vill använda. Från politiskt håll skulle vi aldrig fatta beslut om pedagogiska metoder det har vi inte kompentens till.
Frågan om hur modern teknik kan utveckla skolan är en fråga som intresserat mig länge, jag har sett många exempel från våra skolor och från skolor i andra kommuner och länder på vilka möjligheter tekniken ger. Datorer och internet kan aldrig förbättra skolans resultat utan en duktig, kompetent och välutbildad lärare som vet hur de kan användas på bästa sätt för att främja elevernas utveckling. En sådan lärare vet också att variera undervisningen med hjälp av både datorer och mer traditionella hjälpmedel. Utvecklingen i Sollentuna fortsätter och de som är intresserade får gärna komma på besök och se hur vi arbetar.
Regeringen släppte idag en efterlängtad satsning på Sveriges lärare. Riktade statsbidrag till kommunerna för att kunna inrätta karriärtjänster. En välkommen reform. Välutbildade och skickliga lärare är nyckeln till bättre resultat. I och med karriärtjänsterna ges kommunerna större möjligheter att belöna de duktiga lärarna och ge dem högre lön. Det pratas mycket om lärarnas status och jag tror att denna reform verkligen kan ge statusen för läraryrket en kick uppåt. Idag är lärare som vill göra karriär hänvisade till att tex ta på sig ett arbetslagsansvar, rektorstjänster el. liknande. Karriärtjänsterna ger möjligheter att få ett erkännande och inte minst en högre lön och en ny titel utan att för den skull överge undervisningen. Vi behöver de duktiga lärarna i klassrummet och till att utveckla sina kollegor.
Nu finns förutsättningarna för att ge läraryrket ett lyft och det kommer definitivt att påverka elevernas resultat.
”We are currently preparing students for jobs that don’t yet exist… Using technologies that haven’t been invented… In order to solve problems we don’t even know are problems yet.”
(Källa: Fish & McLeod, Shift Happens, Wikispaces.com)
Gillar verkligen att Rektorsakademien har tagit tag i frågan om vilka kompetenser som elever kommer att behöva för att klara sig på en framtida arbetsmarknad.
Påminner om organisationen 21st century skills i USA och liknande initiativ i andra länder. Det behövs verkligen i Sverige där skoldebatten ibland fokuserar på märkliga saker. Disciplin och kepsdebatt i alla ära men det känns inte som det allra viktigaste för skolans framtid.
Fokus på organisation och huvudmannaskap känns också lite förlegat. Vi borde diskutera innehållet i skolan istället. Våra läroplaner ger bättre förutsättningar till mer moderna arbetssätt det gäller att utnyttja dessa förutsättningar och det sker inte alltid. Vi skulle behöva en vision för den svenska skolan, en mer långsiktig inriktning. Pisa och andra internationella mätningar ska inte förringas men det kan vara bra att ha ett mer långsiktigt tänk kring vad vi vill att svensk skola ska åstadkomma.
Rektorsakademien är på rätt spår och det ska bli mycket intressant och se vad de landar i för slutsatser.
Läste en intressant artikel i The Guardian om skolan i England. Artikeln diskuterade hur brittiska skolor klarar av att förbereda elever för detta århundrade.
I England ligger oerhört mycket fokus på testresultat. det är det sätt man använder för att mäta elevernas resultat och skolors framgång. De har betydligt fler nationella prov än vad vi har i Sverige. Det som hänt är att oerhört mycket fokus i undervisningen läggs på att förbereda för testerna. Elever själva är fokuserade på detta och blir irriterade om det kommer frågor som de inte är förberedda för.
Det läggs alldeles för lite fokus på att kunna tänka själv, dra slutsatser och använda sina erfarenheter för att hantera nya frågeställningar mm. De som intervjuas i artikeln är tydliga med att de tror att detta är fel väg att gå.
I Sverige idag finns en risk för att vi är på väg att gå samma väg. Det är viktigt att mäta kunskap på det sätt som tex nationella prov gör men det kan bli för mycket av det goda. En elevs kunskapsutveckling och en skolas framgång måste också ta hänsyn till en helhet och inte fokusera på lätt mätbara kunskaper. Det är svårt, förhur mäter man förmågan att hantera förändring, förmåga att klara deadlines mm det är inte lika enkelt men är väl så viktiga egenskaper/kunskaper att ha i på dagens arbetsmarknad.
Det är viktigt att dra lärdom av andras misstag och inte gå i samma fällor. England har gått för långt och vi måste fundera över om vi inte nått en lagom nivå i testandet där vi är nu.
Svensk skolas resultat måste förbättras så långt är alla överens. Däremot är inte alla överens om vad som ska göras. Frågan är hur man ska avgöra vad som ska göras. Ett förslag kan ju vara att titta på forskning och utvärderingar som gjorts. En rapport som fått mycket uppmärksamhet är McKinsey – rapporten som jämför utbildningssystem i olika länder. Den lyfter fram lärarna som den stora nyckeln till framgång. Väl utbildade lärare som är duktiga på att undervisa och som lär av varandra.
Skolverkets (och för den delen även SKL’s ) mattesatsning har tydligt tagit avstamp i forskningen och har båda inriktningen på att förbättra kvaliteten på undervisningen genom att lärare får chans att lära av och observera varandra.
Om man istället lyfter diskussionen till systemnivå så är det intressant att konstatera att det inte finns något stöd alls för att ett förstatligande skulle påverka resultaten i skolan. Det förbryllar mig något att inte minst utbildningsministern driver frågan. I skollagen står det att skolan ska vila på vetenskaplig grund. Det är något att tänka på även på macro nivån.
Det är ibland för mycket tyckande som får vara grund för förslag och tron på att tex förstatligande skulle kunna vara en ”quick fix” för skolan. Det krävs mer än så det krävs ett långsiktigt arbete på alla nivåer och insatser som har sin grund i forskning och utvärdering av det som verkligen ger resultat.
Det är mycket diskussion om karriärtjänster för lärare. Den förs i samma sammanhang som frågan om att höja lärarnas status. Den är otroligt viktig men ingen vågar riktigt sätta ned foten och komma med något förslag.
Det finns också ett behov av i skolan att duktiga lärare får möjlighet att dela med sig av sina kunskaper och metoder till andra lärare. Möjligheten för lärare att lära på plats i klassrummet ger bättre förutsättningar för långvariga resultat än en kurs på annan ort.
Det borde gå att kombinera dessa två delar. Lärare som är skickliga och har några års erfarenhet som lärare kan utses till ? och få högre lön och gå ned i undervisningstid för att kunna utveckla sina kollegor. Det kan ske både på skolnivå och kommunalnivå. Tror kommunerna tacksamt skulle ta emot statliga bidrag för att införa denna möjlighet.
Dessvärre så är det enda som lyfts nationellt i debatten i stort sett lektorstjänster. Dvs lärare som forskar eller disputerat inom sitt specifika skolämne. Dessa tjänster behövs också men blir ju mer begränsade till högstadiet och gymnasiet som det sett ut historiskt. Lektorstjänster behövs också men bör utvidgas till att gälla ex didaktik, små barns lärande mm och inte begränsas till de högre åren i skolan. Vi behöver bra lärare även i förskola och lägre år i skolan. Där läggs grunden och det behövs olika karriärvägar även för dessa lärare.
Så här inför skolstarten så är mobbning ett hett ämne i media. Det publiceras olika undersökningar och alla skyller på varandra och kräver åtgärder. Ett intressant utspel är Mikael Dambergs, han är skolpolitisk talesman för socialdemokraterna. Socialdemokraterna som trots allt haft makten över skolpolitiken väldigt länge och faktiskt inte gjort ett skvatt tidigare för att ta tag i frågan. Det enda som hände innan alliansregeringen var kravet på en ”Likabehandlingsplan” något alla skolor måste upprätta. Några krav på vad dessa ska innehålla hade man inte, inte heller några krav på uppföljning av planen. Nu föreslår han en anmälningsplikt, något som faktiskt alliansregeringen redan håller på att införa. Förslaget är ute på remiss just nu. Det har också blivit lättare att anmäla ärenden till skolinspektionen för granskning vilket är bra.
Alla som ansvarar för skolan oavsett nivå har ett ansvar för att stoppa mobbningen. Det är svårt och kräver ett långsiktigt arbete baserat på forskning och evidens. Det är fortfarande så att många kommuner och skolor inte tar det ansvaret utan i alltför stor utsträckning sticker huvudet i sanden. De ökade kraven i skollagen på arbetet mot mobbning och den skärpta inspektionen tror och hoppas jag kommer att leda till att ansvariga på alla nivåer tar huvudet ur sanden. Det är vi vuxna som måste ta ansvar för att stoppa mobbningen, ingen elev ska behöva känna att de är rädda för att gå till skolan.
Måste erkänna att jag andades ut när domen från arbetsdomstolen kom som gick på Sollentuna kommuns linje. Jag är rädd för att vi hade vridit klockan tillbaka till tiden för ”undervisningsskyldighet – USK”, vilket hade varit djupt olyckligt. Lärarfackens reaktion är att detta är en förlust för eleverna vilket jag har svårt att se. Domen säger klart och tydligt att rektor har mandat och befogenhet att bestämma och fördela undervisningstiden på skolan utan segdragna förhandlingar med facken. Det innebär rimligtvis att rektor snabbare och bättre kan planera undervisningen för att få en bättre måluppfyllelse på skolan, detta borde gynna eleverna inte tvärtom. Den misstro mot arbetsgivaren som skiner igenom i fackens reaktioner är beklaglig. Det verkar finnas en uppfattning om att kommunerna som arbetsgivare bara fokuserar på pengar och vill suga ut så mycket som möjligt ur lärarna. För det första så är kommuner intresserade av att behålla och utveckla bra lärare och kommuner som är dåliga arbetsgivare lyckas sällan med det. Om det vore så att det bara var pengarna som räknades så håller inte heller det resonemanget eftersom utbrända, långtidssjukskrivna anställda är väldigt kostsamt.
Jag hoppas att vi gemensamt kan se framåt nu och fokusera på skolans viktiga uppdrag och elevernas resultat. Diskussionen om hur tiden fördelas tar för mycket tid och kraft och leder knappast till bättre resultat. Tydliga mål och tydligt uppdrag till lärare och arbetslag tror jag är viktigt för framtiden. Hur man använder tiden bör beslutas så långt ut i organisationen som möjligt och ta hänsyn till de förutsättningar som gäller på respektive arbetsplats.
I andra kunskapsbranscher är stämpelklockans tid förbi och fokus ligger på mål och resultat det behöver det göra även i skolan. I det nya avtalet finns skrivningar om förtroendeskapande åtgärder och där har både fack och arbetsgivare ett stort ansvar att förverkliga avtalets intentioner.
