Skolvalet – en frihet som ifrågasätts

När jag gick i skolan fick man inte välja skola alls.  När jag hör de som ifrågasätter det fria valet undrar jag om de kommer ihåg hur det var.

Jag är själv uppvuxen i ett villaområde utanför Stockholm, i villaområdet fanns en skola där alla gick dvs bara villabarn.  I min klass gick det en tjej som bodde tvärs över gatan från en annan skola.  På grund av att någon skolbyråkrat dragit ett streck på kartan tvingades hon åka buss varje dag istället för att kunna gå till skolan tvärs över gatan.

När vi började högstadiet fick vi byta skola till en skola i ett hyreshusområde, en skola med stora problem.   Bland annat krossades nästan alla rutor på skolan en lucianatt, skolan var ökänd.  De som gått i den skolan på låg- och mellanstadiet hade fått en helt annan skolgång än den vi villabarn fått.  Det fanns föräldrar med mycket pengar som valde rena privatskolor i stan, exempelvis Maria Elementar för att slippa den tuffa miljön på skolan.  Själv blev jag mobbad men hade ingen möjlighet att komma ifrån mina plågoandar, för mig hade en möjlighet att välja en annan skola inneburit en helt annan högstadietid.

När det sen blev dags för gymnasiet så fanns ett fåtal program att välja mellan och det program man valde avgjorde vilken skola man hamnade i.  Vid det här laget hade jag fått nog av mina plågoandar.  Jag tänkte helt enkelt inte gå i samma gymnasium.   Mina föräldrar lyckades på något mirakulöst sätt beveka de som hade hand om gymnasieintaget att jag skulle få gå i en skola i stan istället.
Tänk vad min skolgång kunnat se annorlunda ut om jag fått en möjlighet att välja. Även de elever som kom från höghusområdet som hänvisats till en av Stockholms värsta skolor hade haft ett val.  Det var inte långt till villaområdet och fullt möjligt för dem att välja en skola där istället. Det hade också funnits friskolor som varit öppna för alla inte bara de som hade råd att betala.

Ett elevunderlag med elever som har olika bakgrund är jag övertygad om ger den bästa skolan.   Frågan är hur man åstadkommer det? Idag är bostadssegregation ett stort problem. Jag undrar hur man utan ett fritt skolval ska kunna bryta den segregationen?  Bussning?  Vill vi ha ett sådant system?  En övervägande majoritet vill kunna välja skola,  ska vi ta ifrån människor det beslutet? Är byråkrater eller politiker bättre skickade att bestämma vart eleverna ska gå?  Ja, det är ett problem att inte alla föräldrar utnyttjar sin möjlighet att välja, men det är många som gör det borde vi inte istället uppmuntra fler att välja och bli bättre på att informera om hur man gör.

Idag kan det fria skolvalet ibland handla om att föräldrar väljer bort en ”dålig” skola,  det sätter press på den skolan att göra något åt sin verksamhet.  Föräldrar tittar inte bara på resultaten utan lyssnar med andra föräldrar mm för att höra hur en skola fungerar och hur lärare och rektor är.  Vi som är politiker måste arbeta långsiktigt och uthålligt med att säkerställa att alla skolor håller en hög kvalitet på undervisning och ger eleverna det stöd de behöver.  Målet måste vara att alla skolor ska ha hög kvalitet på undervisningen och ge det stöd elever behöver. Det innebär inte att alla skolor ska vara lika och arbeta likadant det är där valet kommer in.

De som försöker göra det fria skolvalet till huvudskälet till att vi har sjunkande resultat i skolan gör det alldeles för lätt för sig.  I grunden är det en ideologisk fråga, de som inte vill att föräldrar ska få välja tror sig veta bättre än föräldrar själva en socialistisk grundidé.

Pisamätningen är en varningsklocka och vi måste alla som arbetar med skolfrågor fråga oss vad vi kan göra för att förbättra resultaten.  Att avskaffa rätten att välja skola bör inte vara en av åtgärderna.

2 svar till “Skolvalet – en frihet som ifrågasätts”

  1. Saeed Yousefi skriver:

    Det vore sannerligen synd om man skulle sätta emot fria skolvalet. Däremot tror jag många fler kritiserar vinst jäkten inom skolan snarare än det fria skolvalet.

    Om skolor och skolverksamheter har i uppgift att leverera mätbara resultat så är ytterst viktigare att debatera hurvida mätbarheten och mätpunkterna är tillfredsställande och framtidstrogna än att diskutera vem som skall leverera dem resultat.

    Vi bör däremot kunna skifta vår fokus till innehålet av skola och möjligheter att utveckla våra barn enligt ”best knowledge / best practice” istället för att ödsla tid att diskutera en återställning av skolprivatisering eller det fria skolvalet?

    Enligt tradition (men också enligt den Jan-Björklundska teorin och politiken) så är kunskapsnivån, standardiserade tester och ett begränsad ämneshierarki definierar lanskapet för barnutveckling vilket lär inte stämma längre med facit in hand.

    Personligen anser jag att skolans roll bör omdefineras från att vara en kunskapscenter till utvecklingscenter där kunskap är endast en del av en större repertoar och dans drama, kreativitet, social intelligens och entreprenörskap får ett större utrymme för barnens utveckling.

    De flesta människor har ett gemensamt, genuint och djupt personligt intresse för skolfrågan och vi måste därmed kunna samarbeta på en nationell nivå för att ta fram ett block överskridande, tvärvetenskapligt och holistiskt ideprogram som förbereder våra barn för en icke välkänd framtid.

  2. Christer Ottosson skriver:

    Om man lyssnar på forskarna:
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=415&artikel=5726265
    Kan man konstatera att det inte finns något stöd för att ett fritt val, som det är organiserat i Sverige, kan vara positivt. Tvärtom konstaterar man att den likvärdiga skola, som krävs för att vända förfallet i skolan inte kan produceras med marknadsprinciper.
    Själv arbetade jag i skolan på 80-talet i en kommun där man prioriterade en likvärdig skola och hade det som utgångspunkt när man satte samman klasserna, dvs blandade elever med olika bakgrund.

Kommentera