Att digitalisera eller inte digitalisera är det frågan?

De senaste dagarna har jag varit involverad i en infekterad debatt kring skolans digitalisering i sociala medier.  Den har både handlat om inställningen till digitaliseringen hos skolpolitiker och lärare men också om digitaliseringens vara eller inte vara i skolan.

Jag delade en artikel av Joakim Jardenberg som absolut var tillspetsad och innehöll en del uttryck som jag inte skulle valt.  Det Joakim i intervjun ger uttryck för är en frustration över att vi inte kommit längre och att det fortfarande finns skolpolitiker, tjänstemän och professionella i skolan som motsätter sig användning av IT i skolan överhuvudtaget.  Efter att ha deltagit i den offentliga debatten om skolans digitalisering i sju år så har jag viss förståelse för frustrationen även om man naturligtvis kan välja att uttrycka den på många olika sätt.

I princip varje gång jag skrivit något inlägg om skolans digitalisering om möjligheterna det ger så blir det en häftig diskussion åtminstone på Twitter.  Ofta med hårda ord.  Debatten förtjänar bättre än så och jag hoppas att de senaste dagarnas diskussioner kan få oss alla att sansa debatten.

Nu till sakfrågan.  Min grundinställning är att skolan ska vara en del av samhället inte minst för att skolans roll är att bilda och utbilda elever till att leva, arbeta och utvecklas i det samhället.  Digitaliseringen innebär stora förändringar för vårt samhälle, många jämför den med industrialiseringen, det svindlar och kan kännas skrämmande.  Jag har fått möjlighet att ta del av en del av det som utvecklas och det är bara att konstatera att möjligheterna är fantastiska och att digitala verktyg av olika slag kommer att förändra även i framtiden.  Det är inte bara positivt, vissa jobb kommer att automatiseras och mycket data samlas in som om de hamnar i orätta händer kan innebära stora risker för oss alla.

Ska skolan kunna utbilda för det samhälle vi lever i och för framtiden så har jag svårt att se att digitala verktyg inte måste vara en naturlig del av arbetet i skolan.  Det innebär inte att det är antingen eller, antingen penna och papper eller datorer tex, det innebär både och.  Digitala verktyg innebär nya möjligheter det gäller inte minst för elever med funktionsnedsättningar eller ett annat modersmål.  För elever med dyslexi gör digitala verktyg att de kan klara skolan precis lika bra som elever utan dyslexi.  Det finns redan idag stöd på olika språk som gör att elever med annat modersmål kan ta del av innehåll på sitt eget språk textat på svenska el på svenska textat på deras eget språk.

Många argument emot IT i skolan handlar om att det inte finns bevis för att digitala verktyg förbättrar skolans resultat.  Det stämmer till viss del men frågan är hur de har använts? Skolverkets kartläggning visar att datorer och läsplattor används främst till att söka information, skriva och presentera.  Då har man ju egentligen inte förändrat själva arbetssättet och då kan man inte heller förvänta sig förändrade resultat. Studien av ”Skriva sig till lärande” som gjordes av en forskande lärare i Sollentuna (forskar vid Örebro Universitet) visar att med den metoden stödd av digitala verktyg förbättrade resultaten med 20% på nationella prov i åk 3.

Digitala verktyg i sig är just ett verktyg eller en infrastruktur om man så vill men inte en lösning eller en egen metod det är i användandet och metodutvecklingen av arbetssätt som ger förändring. Det är här jag tror debatten hamnar fel.

Idag ser tillgång till och användning av digital teknik väldigt olika ut i Sveriges skolor.  Tillgången har blivit bättre men det är inte tillräckligt.  Det krävs så mycket mer.

Från statligt håll måste vi säkerställa att lärare som utbildas har, förutom den pedagogiska kompetensen, också digital kompetens. Nyutbildade lärare måste kunna hantera digitala verktyg och förstå hur de kan användas för att eleverna ska lära sig mer.  Det måste också finnas bra fortbildning för de lärare som redan är utbildade.

På huvudmannanivå måste man ta ansvar för att den digitala infrastrukturen  kommer på plats.  Det kan låta enkelt men jag vet av egen erfarenhet från Sollentuna vilka utmaningar det innebär när det gäller att få en välfungerande infrastruktur med tillräcklig kapacitet.  Den infrastrukturen måste fungera så bra att den inte blir ett störningsmoment tex med långa inloggningstider.  Huvudmannen måste också ta ansvar för att säkerställa att lärare får tid och möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling (utvecklingen står ju inte still).

Rektor och lärare har också ett ansvar, ett ansvar för utvecklingen. Digitaliseringen påverkar alla delar av vårt samhälle och att uppdatera sig och bidra till att utveckla metoder som drar nytta av de möjligheter som digitala verktyg ger är ett ansvar för professionen.  Det är viktigt att lärare ges möjlighet att pröva, utvärdera och utveckla sina metoder kontinuerlig.  Det är en utmaning och naturligtvis inget som är något som är lätt och snabbt men helt nödvändigt. Det innebär inte att datorer el andra digitala prylar ska användas alltid i alla moment men det är viktigt att de finns i klassrummet och att läraren har kompetensen kring hur de kan användas och också avgöra när det är lämpligt att använda dem.

En elev sa för länge sedan på ett seminarium att en dålig skola eller dålig undervisning blir inte bättre med datorer men en bra skola och en bra lärare kan göra skolan hur bra somhelst.

Lärare är och kommer alltid att vara det som är viktigast genom att säkerställa att vi har digital infrastruktur på alla skolor ger vi dem ytterligare ett verktyg (ett kraftfullt sådant) att utveckla sin undervisning så att elever kan nå längre.

Kommentera