Besök på Österåkersanstalteten – människor som berör

Får erkänna att jag inte kände mig särskilt kaxig när jag och riksdagskollegan Mats Green stod utanför murarna och tryckte på ringklockan för att bli insläppta. Varken jag eller han hade sett insidan av ett fängelse förut.

Österåker är en behandlingsanstalt med säkerhetsklass 2 dvs inte högsta men omgärdad av murar. De som kommer hit har i princip alla missbruksproblematik och fokus när de kommer är att ge dem verktyg att lämna missbruket bakom sig. När det är klart finns möjligheter till utbildning (oftast handlar det om att kompensera för en skolgång som havererat). Ca 40% av de intagna har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och har inte fått rätt stöd i skolan. De kan under sin fängelsetid även utbilda sig till plattsättare eller golvläggare, båda är yrken där det råder stor brist på kompetens inom. De lyckas bra med att få lärlings- och praktikplatser till de som ”muckar”.

Vi fick också möjlighet att hälsa på på en avdelning. De intagna hade precis avslutat lunch. Vi fick möjlighet att prata med flera intagna och titta in i en cell. Pratstunden med ett par av de intagna är något jag kommer att bära med mig länge. Dels var de tydliga med att de var glada att de var där (något märkligt kan man ju tycka), anledningen var att de båda helt tappat kontrollen och var fast i missbruk. En av dem var tydlig, hade jag inte hamnat här hade jag nog varit död nu.
Den andres berättelse stämmer till eftertanke. Han hade sökt hjälp för sitt missbruk och ville bli omhändertagen för att kunna bryta den destruktiva spiralen. Socialtjänsten nekade honom hjälp vilket ledde till att han i desperation tog en överdos på en toalett, först då blev han omhändertagen och fick hjälp.
Vad dessa båda gjort för att hamna där de hamnat vet jag inte och det är rimligt att de sonar sina brott men vi tjänar alla på att stoppa de nedåtgående spiralerna tidigt och med hjälp och stöd kanske han inte begått det brott som gjort att han hamnat på Österåker.

En annan sak som blev tydligt under vårt besök är att det skiljer väldigt mycket mellan olika kommuner när det gäller hur de stöttar de som nyligen frigivits. Det behövs mer arbete kring vad som funkar/inte funkar och kommuner behöver lära av varandra. Det är ju inte det enda området där det skulle behövas lite fokus på ”Best practice”:

När jag ser tillbaka på det besök jag gjort på välfungerande skolor så har de en sak gemensamt. Det finns en tydlig gemensam värdegrund och det är väldigt tydligt att de som jobbar där bryr sig om eleverna. Ett fängelse är en helt annan verksamhet naturligtvis men jag slogs ändå av hur tydligt det var att de vi träffade som arbetar där bryr sig om de intagna och har fullt fokus på att stötta dem så att de kan bryta med droger och kriminalitet. Om de lyckas med det så vinner ju vi alla och inte minst de intagna själva.

Kommentera