Det kanske är naturligt att tro att vi kan lösa allt genom detaljstyrande politik.  Dessvärre finns det inte så mycket som tyder på att det är det som behövs.  Finland lyfts ju ofta som ett framgångsrikt exempel (även om de inte har något perfekt system så presterar de ju i alla fall bra i internationella mätningar) .  Där litar man på de som arbetar i skolan och undviker detaljstyre.  Det kan säkert finnas både skolor och kommuner där man behöver titta på detaljer och tänka om men det ser olika ut och ju längre ifrån man kommer desto mer ineffektivt blir det med detaljstyrning.

Vad ska egentligen politikens roll vara?  Väljarna har säkert i vissa fall förväntningar att vi ska gå in i minsta detalj och lösa problem. För egen del så tror jag inte det skulle vara vare sig framgångsrikt eller effektivt.  Vi har helt enkelt inte samma kompetens som de som är utbildade för att arbeta i t.ex. skolan.  Vi bör tala om vad som ska åstadkommas, visa intresse för våra skolor och förskolor och inte minst följa upp och kräva höga resultat och hög kvalitet. På vårt bord ligger också att fördela de pengar som vi har att röra oss med.  Hur man ute i verksamheten når de mål vi satt upp tror inte jag vi ska lägga oss i.  Klarar en skola inte sin ekonomi eller sina akademiska resultat måste vi se till att det finns åtgärder att sätta in för att stötta och utveckla men detaljstyrning kan aldrig vara lösningen.

Nyligen så presenterade Dagens Samhälle en rapport om vilka kommuner som får mest betygspoäng för pengarna.   Sollentuna placerade sig på plats fem. Vi har väldigt bra resultat vilket naturligtvis spelar in men vi satsar också en hel del på skolan (runt snittet för landet). Nyckeln tror jag är skolorna själva har ansvar för helheten på sin skola inklusive pengarna.  De kan prioritera personal, pengar och andra resurser på det sätt som de tror leder till bäst resultat på deras skola med deras personal och de elever som går på just den skolan.  Det innebär att skolorna organiserar sin verksamhet olika och fördelar resurser inom skolan på lite olika sätt.   Det skapar effektivitet. Mot den bakgrunden har jag  väldigt svårt att förstå de som driver förstatligande, besluten bör fattas nära verksamheten och helst av de som arbetar i den.

Jag föreställer mig också att det är mycket roligare att arbeta som rektor och lärare i Sollentuna (vi har många sökanden). Här har man större möjlighet att påverka sin arbetssituation och kunna vara med och påverka sin skolas utveckling.

I många kommuner tror jag det skulle kunna bli väldigt mycket bättre resultat om besluten hamnade mycket närmare verksamheten.  På många håll behöver man också tydligt fördela ansvar och klargöra roller. Politiken behöver ta ett steg tillbaka och inte lägga sig i detaljer och låta skolorna få lite arbetsro.  Det går att förbättra resultaten men man måste lita på de som jobbar i skolan.

 De fristående gymnasieskolorna är ett välkommet tillskott till skolsverige och ger elever fler valmöjligheter.  Det är viktigt att kvaliteten följs upp noggrant och att man tittar noga på hur ekonomin ser ut innan skolan startar.  Skolinspektionen är en viktigt aktör  Det är naturligtvis också viktigt att kontrollera de som står bakom friskolan så att det i möjligaste mån går  att säkerställa att det är en seriös huvudman.  Björklund pratar om tuffare lagstiftning, jag tror kanske den är tillräckligt tuff men skulle vilja se en tuffare skolinspektion ev med mer resurser till inspektion.  De har idag stöd i lagstifningen för olika typer av sanktioner men  jag tycker inte att de utnyttjas i tillräckligt hög grad.  Det ska kännas om man som huvudman inte sköter sig vare sig det rör sig om en kommun eller en fristående aktör.

När nu elevantalet minskar och det kan bli problem så måste ju prioritet nummer ett vara att skydda eleverna och säkerställa deras skolgång.  Fristående huvudmän och kommuner måste samarbeta och gemensamt följa utvecklingen i sin kommun eller region och ha handlingsberedskap i det fall det blir problem för någon skola.  Ansvaret är gemensamt att se till att ev problem drabbar eleverna i så liten utsträckning som möjligt.  Det som hänt i Karlstad är helt oacceptabelt och jag hoppas det får konsekvenser för den huvudmannen.

Detta med arbetsbelastning och administration har varit på tapeten länge nu och det finns många lärare som känner att de inte hinner med eleverna och inte hinner med att planera och efterarbeta sina lektioner.  Det är naturligtvis signaler att ta på allvar både för oss politiker men inte minst för rektorer och huvudmän.  Skolan som arbetsplats för lärare måste ju fungera,  sjukskrivna och utbrända lärare är inte bra för någon varken elever, lärare,  rektorer eller skolans huvudmän.

Det pågår arbete på flera nivåer med utredningar på riksnivå och samarbete mellan lärarfacken och SKL för att se över vad som skulle kunna tas bort av onödig administration.  Det som konkret kommit fram är borttagandet av IUP och skriftliga omdömen i år 6-9.  Alla är överens om att situationen måste bli bättre.  Att göra som LR gör använda arbetsmiljöverket som ett slagträ och gå till attack på det sätt man nu gör mot Stockholms kommun funderar jag över om det verkligen kommer att förbättra situationen. Att LR vill ha en konfliktya mellan lärare och kommuner är ju känt, de driver förstatligande och tar alla chanser att underkänna kommuner som arbetsgivare men frågan är om man inte i detta fall också skjuter sig själv i foten.  En yrkeskår som själva (på goda grunder) kräver 10.000 mer i månaden måste kunna ta ansvar för att prioritera sin tid och sina arbetsuppgifter det är en självklarhet för andra akademikeryrken som LR gärna jämför sig med.  Att arbetsgivaren ska göra dessa prioriteringar och dessutom tidssätta hur lång tid olika arbetsuppgifter ska ta känns inte rimligt och leder varken till bättre resultat för eleverna eller en bättre arbetssituation för lärarna.

Det finns sätt att förbättra arbetsmiljön som skolor och arbetslag själva kan ta ansvar för.  Ett exempel är SKL’s PRIO projekt som testats på två skolor i Stockholms stad med goda resultat.  Det är nu flera kommuner som valt att kliva in i detta och även inom Stockholms stad utökar man antalet skolor som är med.  Det handlar om att man gemensamt ser över hur den totala tiden på skolan används och prioriterar det som har med undervisning, planering mm att göra.  Jag hör många exempel på dyrbar konferenstid som går åt till att tex planera idrottsdagar,  luciafirande mm. Den typen av planering kan delegeras till en eller en mindre grupp personer så att den dyrbara konferenstiden används till pedagogiska diskussioner.  Det gäller att lyfta diskussionen i arbetslagen och på skolorna och försöka bryta upp invanda mönster  och fördelning av uppgifter.  Rektor har ett viktigt uppdrag här att tillsammans med sina lärare se över situationen på den enskilda skolan.

En viktig åtgärd kan huvudmännen både kommunala och fristående göra det är att se till att lärarna, precis som andra akademikergrupper, har tillgång till modern IT-teknik.  På alla andra arbetsplatser förenklar och underlättar IT , på många håll i skolan finns den knappt.  Administration och dokumentation kan göras snabbare och enklare om alla har tillgång till en dator och väl fungerande nätverk.

Måste erkänna att jag gillar Centerpartiets utspel idag.  Framtidsinriktat och baserat på forskning, det är alltför mycket i skoldebatten som baseras på tyckande. 

Finland lyfts fram i debatten som ett land som lyckats bra med sin skola. Det stämmer naturligtvis,  resulateten i de internationella mätningarna talar sitt tydliga språk.  Finland är intressant ur flera aspekter men till exempel så har man inga nationella prov och inte alls så detaljerade nationella styrdokument som i många andra länder.  Hela skolsystemet andas ett stort förtroende för lärarkåren något som säkert bidrar till att locka de bästa studenterna till att vilja bli lärare.  Det som också är intressant med Finland att de på nationell nivå tar tag i detta med digitaliseringen av skolan och de möjligheter som det ger. Finland är också intressant eftersom eleverna där har många prov,  men det handlar inte om att summativt bedömma hur mycket de lärt sig utan om att göra en diagnos över var de befinner sig och vad nästa steg bör bli.  Det är ett exempel på hur man kan arbeta med formativ bedömning eller bedömning för lärande istället för bedömning av lärande.  De deltar också i ett samarbete med flera olika länder och Melbournes universitet kring utveckling av ett koncept för att kunna utvärdera elevernas kunskaper när det gäller det som slarvigt kallas framtidskompetenser eller 21st century skills.  Detta samarbete har sitt ursprung i en gemensam oro i många länder och även hos många arbetsgivare kring ungdomsarbetslösheten och att skolan inte ger eleverna de kompetenser de behöver för att vara anställningsbara.  Det handlar också om att skolan ska stödja kompetenser som entreprenörskap mm som gör att de har möjlighet att skapa sina egna arbeten.

I Sverige har vi alla förutsättningar att haka på denna utveckling och få ett fokus på kompetenser och förmågor snarare än faktakunskaper.  Våra läroplaner stödjer ett sådant tankesätt, det som saknas är ett annat tänk när det gäller nationella prov, betyg mm.   Det talas om en reformtrötthet i skolan, att skolan behöver arbetsro mm.   Jag har full förståelse för det men samhället runt omkring förändras i en enorm hastighet och det är det samhället våra barn ska ut i.  Skolan måste precis som de flesta andra arbetsplatser vänja sig vid att förändring är normalläget,  skolan måste hela tiden utvecklas för att på allra bästa sätt ge eleverna rätt förutsättningar för att kunna förverkliga sina drömmar i det samhälle de möter när de lämnar skolan.

Det känns som om Jante och ömma tår får bestämma istället för sunt förnuft.  De skolor som erbjuds stöd av ”superlärare” är skolor med låga resultat i områden med stora utmaningar.  Jag har själv besökt en, Hovsjöskolan i Södertälje, där når 23 % av eleverna godkänt i alla ämnen. Vi pratar skolor med extremt stort behov av förbättring, elever som får en mycket sämre chans i livet än andra elever.   

Att i det läge som dessa skolor befinner sig i tacka nej till hjälp som erbjuds och bland annat hänvisa till att det är mer resurser som behövs är ett märkligt resonemang.  Det är ju just resurser de erbjuds, inte pengar men väl stöd och hjälp för att utveckla undervisningen.  

Jag vet inte vad man föreställer sig att dessa superlärare ska göra, kliva in och sätta igång att kritisera allt?  De lärare som tar emot stöd genom att tillåta en annan lärare inne i sitt eget klassrum upplever oftast detta som en positiv upplevelse. Det ger möjligheter till reflektion över det egna arbetet och diskussioner kring hur man kan hantera sitt ledarskap i klassrummet. 

Att kontinuerligt få möjlighet till kompetensutveckling är viktigt i alla yrken även så läraryrket.  Den mest effektiva formen för kompetensutveckling är den som sker i nära anslutning till själva arbetet man utför och det är ju det som erbjuds med ”superlärarna”.   Det handlar om att skolverket identifierat dessa skolor som skolor med särskilt stora utmaningar (inte särskilt dåliga lärare som det verkar som om många tror), dessa utmaningar kan vara svåra för lärarna på skolan att hantera själva, eller ens kommunen att hantera själv.  Regeringen har därför gjort denna satsning för att stötta dessa kommuner och skolor. 

Det är svårsmält att lärare och skolor tackar nej till det stöd som erbjuds och jag hoppas nu att det går att ta ett omtag och att man med bättre information och kommunikation  kan förmå skolor och lärare att öppna upp klassrummen och ta emot stödet.   Det handlar om elevernas framtid och då har ingen råd att tacka nej till stöd.

Alla är vi överens om att de få fall där bolag dels undanhållit skatt och dels gjort stora vinstuttag samtidigt som kvaliteten varit dålig är oacceptabelt.  Men dessa fall är en försvinnande liten del av de företag som verkar inom välfärdssektorn.  De allra flesta ligger på låga vinstmarginaler och det är endast ett litet fåtal som gör utdelningar till sina aktieägare.  Debatten om kvalitetet och vinster i välfärden är viktig men måste föras utifrån hur verkligheten ser ut annars riskerar besluten att göra mer skada än nytta.

Enligt DS så har kommunerna blivit mycket tuffare i sina upphandlingar och många ser över hur de följer upp kvaliteten inom exempelvis äldrevården.  Där finns stora brister idag och det är ett mycket större problem.   Personligen tycker jag valfrihetssystem med ett fastställt ”pengbelopp” är att föredra framför upphandlingar.  I ett valfrihetssystem med check och peng ges brukarna större möjligheter att välja och kvaliteten blir det man konkurrerar med.  Åtföljt av noggrann uppföljning, tydliga kvalitetskriterier och öppen redovisning av tex kundundersökningar så är det inte möjligt att tjäna pengar genom att sänka kvaliteten.

LO med flera i den socialdemokratiska sfären går ut och kräver vinstförbud.  Jag undrar lite om de förstår vad det är de kräver.   Om de menar allvar och detta blir verklighet så undrar jag vad de tänkt göra med tex de 70% av barnen i Sollentuna som går i fristående förskolor.  De behöver gå med vinst för att kunna överleva, växa och utvecklas. Att företaget går med vinst innebär INTE att ägarna tar ut stora belopp i aktieutdelning det är en stor skillnad där som jag inte tror att vissa som deltar i debatten faktiskt förstår.  För Sollentuna skulle ett vinstförbud innebära att 70% av förskolebarnen står utan förskoleplats.  De flesta vinster i välfärdsföretag stannar i företagen och investeras i verksamheten.

Jag undrar ibland om alla äldreboenden, förskolor och skolor som drivs i kommunalregi håller hög och jämn kvalitet?  Jag vet svaret, NEJ det gör de inte.  Det finns kommuner i Sverige idag som Skolinspektionen överväger att vitesförelägga för att skolorna är så dåliga och kommunen inte vidtar tillräckligt med åtgärder. Själv glömmer jag aldrig mitt skolbesök i Hovsjöskolan i Södertälje där 23% når målen i alla ämnen och lärarna inte verkade tycka att det var ett problem och inte heller hade några ideér för hur resultaten skulle kunna bli bättre.

Debatten om vinster i välfärden behövs men måste föras utifrån hur det verkligen ser ut och inte som idag helt baserad på känslor.  En annan viktig fråga är var vi ska dra gränsen.  Jag träffade en pappa på en öppen förskola i förra veckan som arbetar på ett företag inom medicinteknik, deras kunder är sjukhus (dvs även det inom välfärdssektorn), han funderade över varför ingen ifrågasätter att de går med vinst eller att deras ägare tar ut aktieutdelning ur bolaget.

ar drar vi gränsen eller menar socialdemokraterna att vi ska införa planhushållning inom välfärdssektorn och att alla bolag som verkar där eller levererar varor dit ska ägas av stat, kommun eller landsting.

När vi träffar personalen är de lika nöjda, många har arbetat där länge.   De upplever att de får gehör för sina idéer och tankar och att de får möjlighet till kompetensutveckling. Förskolan har en egen kock och serverar ekologisk mat.

Vår bild efter besöket är att detta är en mycket välskött, väl fungerande förskola.   Den har många kvaliteter som föräldrar efterfrågar och en tydlig pedagogisk tanke med hur man arbetar.
Förskolan var tidigare ett föräldrakooperativ men drivs nu som aktiebolag med en ägare som samtidigt är förskolechef, en chef som även arbetar i verksamheten vid behov.

Den här förskolan är inte unik och det finns även fristående skolor som bedrivs på detta sätt.  Den bild som media ger av företag i välfärden är alltför ensidig.  Det framställs som om alla företag i välfärdssektorn drivs med vinst som enda intresse och att kvaliteten alltid blir lidande för att vinstintresset är det som prioriteras.  Dagens Samhälle har gjort en kartläggnng av alla skolföretag i Sverige och där kan man konstatera att många inte går med vinst och de flesta av de som går med vinst inte delar ut pengar till sina ägare.    Vi ska inte ducka för att det i vissa enstaka fall finns oseriösa aktörer som bara ger sig in i förskole- och skolbranschen för att tjäna pengar och där måste genom bland annat kvalitetskontroller säkerställa att de inte får driva verksamhet,  men de hör till undantagen.  Jag skulle önska att bilden i media blev mer balanserad och att förskolor som Snickarbarnen också fick plats i debatten.  För Sollentunas del är förskolor som Snickarbarnen en tillgång för vår förskoleverksamhet och tillför unika kvaliteter som vi är rädda om.  Ägaren förtjänar respekt för sitt engagemang i företaget (när vi var där hade han varit ute på inköpsrunda och köpt in blöjor till förskolan på en stormarknad som hade extrapris).   När ska vi få vett och sans i debatten?

Nationella prov har många syften vilket nog gör att det alltid kommer att finnas frågetecken kring hur de används och bedöms.  De brister som finns går att åtgärda och tex samrättning av proven höjer kvaliteten betydligt på rättning och leder också till bra pedagogiska diskussioner lärare emellan.

I artikeln fanns förslag på att skrota proven helt och satsa pengarna på utbildning i betygssättning och bedömning, ett motiv är att Finland inte har nationella prov och det går ju bra för dem ändå.   Detta med nationella kunskapsmätningar har sina risker beroende på hur de ska användas. När jag varit på besök i Storbrittanien så finns där en provtrötthet och mycket diskussioner kring att undervisningen i alltför stor utsträckning är inriktad på att eleverna ska klara proven.

Det finns stora fördelar med att ha någon form av nationell avstämning på det sätt vi har i Sverige.  Det ger lärarna en avstäming av hur eleverna tagit in undervisningen, det ger elever och föräldrar en tydlig bild av hur man ligger till, det ger också på agregerad nivå på tex en skola eller i en kommun ett underlag för fortsatt utveckling.   Att helt ta bort proven vore att kasta ut barnet med badvattnet. Däremot så finns det naturligtvis alltid med den här typen av system möljligheter att göra det bättre både vad gäller provens innehåll, rättning och användningsområde.

Hur ska man då lösa problemet med att många riskerar att utbilda sig för yrken som inte leder till arbete? En viktig komponent är att höja kvaliteten och tillgången på studie- och yrkesvägledning.   Ungdomar har drömmar om framtiden och idéer för vad de vill arbeta med och de behöver hjälp att hitta rätt väg och också att få en realistisk uppfattning om hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut för deras drömyrke.  I nya skollagen finns en skarpare skrivning kring elevers rätt till tillgång till studie- och yrkesvägledare men det finns mycket mer man skulle kunna göra för att höja kvaliteten.

Den nya gymnasiereformen är i mångt och mycket en väldigt bra reform.   Något som skulle göra den ännu bättre vore att ta bort den stelbenta och fyrkantiga uppdelningen mellan yrkesförberedande program som inte får vara studieförberedande och de mer teoretiska som är studieförberedande.   Nu senast så begränsar skolverket vilka kurser som får ingå i naturbruksprogrammet vilket minskar möjligheten för skolorna att få till en högskolebehörighet trots att många elever vill ha det och därmed måste läsa extra eller komplettera på komvux.   I den tidigare socialdemokratiska gymnasieskolan hade kommuner och skolor en större frihet att utforma program och kurser men det saknades helt en nationell kvalitetskontroll vilket är viktigt denna avsaknad ledde också till en hel del märkliga program och inriktningar. I den socialdemokratiska gymnasieskolan tvingades också alla elever att läsa högskolebehörighet vilket ledde till stora avhopp på en del yrkesförberedande program.

En väg framåt som vore rimlig är att släppa den stelbenta uppdelningen och låta mer teoretiska program kunna kompletteras med yrkesförberedande inslag. Det borde också ges möjlighet för elever på yrkesförberedande program att läsa in högskolebehörighet inom ramen för sitt program men däremot inte som obligatoriska kurser.  Släpp lite på regleringarna men följ upp med strikt kvalitetskontroll och ge barn och ungdomar tillgång till kvalificerad studie- och yrkesvägledning då tror jag vi ger våra barn och ungdomar förutsättningar att följa sina drömmar med realistiska förväntningar.

Det var flera seminarier som handlade om IT i skolan och hur det går att använda IT för att förbättra resultaten, ett fint exempler var Ale kommun som förbättrat sina resultat i nationella prov i år tre avsevärt sedan man började använda sig av ”skriva sig till läsning”. Många diskussioner handlade om vår utbildningsministers inställning till IT i skolan inte minst de uttalanden han gjorde om Sollentuna. På ett av seminarierna jag var med på var Anna-Karin Hatt med och hon sa något som har fastnat hos mig. De nya styrdokumenten talar tydligt om att skolan ska ge eleverna digital kompetens och att de ska ha tillgång till tidsenliga lärverktyg. Det finns också en digital agenda för Sverige där det även står om skolan.
Det finns egentligen ingen ursäkt för oss i kommunerna att inte se till att skolan digitaliseras alldeles oavsett vad Jan Björklund säger eller inte säger.
Jag hoppas nu att skolinspektionen tar sitt ansvar och ser till att alla kommuner börjar ta sitt ansvar när det gäller digitaliseringen. Det är ju där makten ligger att se till att vi uppfyller styrdokumenten.