Varför gör inte alla så?

I måndags tillbringade jag dagen i Rosengård. Besökte bland annat Kryddgårdsskolan. Kan villigt erkänna att jag hade en del fördomar om området och skolor där. På Kryddgårdsskolan kom de helt på skam. På den skolan hade man satt tydliga mål ett var bland annat att skolan ska vara bland de fem bästa skolorna i Malmö när det gäller betyg. Enligt skolans ledning hade de slutat tycka synd om eleverna och hade höga förväntningar på alla.

Vi fick träffa flera lärare och engagemanget lyste om dem. Har gjort tillräckligt många skolbesök för att kunna känna att här finns det som behövs för att åstadkomma bra resultat.

De har också lyckats vända resultaten och är på rätt väg även om de inte ännu nått målet att vara bland Malmös fem bästa skolor. Deras ambitioner är beundransvärda men frågan är varför den typen av ambitioner inte är självklara på alla skolor. I många miljonprogramsområden har jag istället möts av ”ta-hand-om-och-tycka-synd-om”-syndromet. Lärare som säger att med det här elevunderlaget blir inte resultaten bättre. I Rosengård har föräldrar tröttnat på de dåliga skolresultaten och startat en föräldraförening för att få till förändring. Det ska bli intressant att följa deras arbete.

Kryddgårdsskolan har visat att det går att förändra och förbättra resultaten. Ett tydligt ledarskap med fokus på resultaten kommer man långt med. Min fråga är varför är Kryddgårdsskolan ett undantag? Varför ställer inte Malmös politiker krav på övriga skolor, inte minst i Rosengård. Hur länge ska de fortsätta svika eleverna i Rosengård?

Skolkommission för framtiden behöver andra deltagare

Imorgon den 4 maj presenterar den expertgrupp från OECD som granskat svenskt skolsystem sin rapport.   De har tidigare varit här och gjort en preliminär rapportering så troligtvis är det inte så mycket som är helt nytt.   Det de hittills lyft handlar om otydligt ansvar och att alla skyller på varandra och inte tar ansvar för det de kan göra något åt och dels lärarnas kompetens och kompetensutveckling.   När vi från utbildningsutskottet träffade en representant för gruppen lyfte hon också digitalisering och det absurda i att skolan i Sverige ligger så långt efter resten av samhället.  Det riskerar att urholka förtroendet för skolan och elevernas uppfattning om skolans relevans.   Frågan är vad gör vi nu?

Fridolins svar är att tillsätta en skolkommission.   Det behöver inte vara en dålig idé men med den tidsplan som den fått så dröjer det väldigt länge innan denna kommissions arbete får något som helst genomslag i våra skolor.  Om OECD rapporten har förslag på konkreta åtgärder vore det kanske snabbare med en utredning som tar fram konkreta reformer/förslag baserat på OECDs förslag.   Jag tror att Fridolin även har en annan avsikt med kommissionen och det är att skapa en gemensam bild av hur det ser ut och vart vi ska.   I den roll han har hade jag om jag fått chansen att tillsätta en kommission plockat in helt andra människor.  Så som sammansättningen ser ut nu med fackrepresentanter mm finns risk att alla sitter och bevakar sina egna intressen istället för att tänka nytt.   Dessa personer hade passat bättre i en styrgrupp eller referensgrupp.   I själva kommissionen hade jag gärna sett lärare, rektorer, förvaltningschefer och forskare som ligger i framkant, som tänker nytt och som visat på goda resultat och bra förändringsarbete.   Jag har många namn som jag gärna skulle se i en sådan kommission men tyvärr finns inget av dem med i den som nu sätter igång att arbeta.  Skulle gärna nämna några namn men då finns ju risken att jag glömmer någon och det vill jag inte.  Många är dom de som gör skillnad för eleverna varje dag ute i skolor i Sverige.  Det är dessa personer som jag skulle vilja se i en kommission som tar fram förslag för framtidens skola i Sverige.

Slänga ut datorer ur klassrummet?

Förbättra skolan med datorer – vi behöver fler datorer inte färre

 Svar till Gymnasieläraren Håkan Danielsson i DN

 I Läroplanerna för skolan står att läsa att: eleverna får tillgång till handledning och läromedel av god kvalitet samt andra lärverktyg för en tidsenlig utbildning, bl.a. bibliotek, datorer och andra hjälpmedel.

 

Under en lång period har svenska skolor arbetat med att utrusta skolor med modern teknik och utbilda personalen för att inkludera moderna arbetssätt i skolans praktik. Tillgången till IT i svensk skola är dock fortfarande ojämnt fördelad, i vissa kommuner är skolorna fullt ut digitaliserade medan det i andra i princip inte finns tillgång till IT alls. Det är ett likvärdighetsproblem och kräver insatser både nationellt och lokalt. En viktig insats är att säkerställa att lärare får fortbildning och framförallt möjligheter att dela med sig och samarbeta för att utveckla undervisningen med de nya verktyg som kommer in i klassrummet. Den expertgrupp från OECD som på uppdrag av den förra regeringen granskat svensk skola och som kommer med en rapport i vår har redan nu indikerat att de kommer att ta upp svensk skolas brist på digitala verktyg generellt. Enligt gruppen är denna brist inte rimlig med tanke på den digitala utvecklingen i resten av samhället. Vi behöver bättre tillgång till IT – inte kasta ut det som redan finns på plats.

 

Att digitalisera skolan skapar nya sätt att jobba. Nya möjligheter och nya problem. Detta ger vi Danielsson rätt i. Men IT i skolan gör också skolarbetet mer relevant för elever. Forskningen som gick under namnet UnosUno (Grönlund, 2014) lyfte framgångsfaktorer likväl som problemområden vid skolans digitalisering. Det är kända områden som skolans personal, inklusive Danielsson, bör vara väl insatta i. Att, som Danielsson gör i sin debattartikel i DN den 17/4-15, dra slutsatsen att ta datorn ut ur skolan för att han upplever att elever får sämre resultat är märkligt. Danielsson verkar sätta sig över de styrdokument vi har att följa i skolan och själv följa en läroplan som inte finns för att han upplever att vi fått ordningsproblem i skolan. Ordningsproblem som han av någon anledning sätter utanför sig själv som lärare och lägger skulden helt på ett tidsenligt verktyg, datorn.

 

Skolans fortsatta digitalisering är högst väsentlig ur ett demokratiperspektiv. Vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men vi kan vara tämligen säkra på att den digitala utvecklingen kommer fortsätta. Att då inte använda och utveckla metoder för detta inom ramen för skolan,riskerar att bara bli bakåtsträvande och genom det minska skolans legitimitet ytterligare.

 

När elevernas datorvana ökar så ökar också pedagogisk användning av datorer (Tallvid, 2015) vilket ger vid hand att det snarare är mer, inte mindre, användning av datorer som behövs i skolan. Datorvana elever gör helt enkelt, i större utsträckning, rätt saker med sina datorer än mindre vana.

 

Kärnan i problemet som Danielsson målar upp är inte tekniken, utan det pedagogiska ledarskapet i klassrummet.

 

Edward Jensinger, Områdeschef Arbetsmarknad, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen Malmö

Maria Stockhaus, Riksdagsledamot (M)

Mikael Bruér, legitimerad lärare i historia och religion.

10-årig grundskola eller obligatorisk förskoleklass?

Regeringen har närmat sig alliansens förslag om en tioårig grundskola.  En sak skiljer oss fortfarande åt och det är om 6-åringarna ska gå i årskurs 1 i en 10-årig grundskola eller om förskoleklassen ska bli obligatorisk men behålla sin nuvarande form.

Vad är då skillnaden?  Det handlar om vilka som ska arbeta med sexåringarna.  I en obligatorisk förskoleklass är förskollärare behöriga att arbeta men om det istället blir årskurs 1 så krävs det behöriga lågstadielärare.  Det kan tyckas vara en obetydlig skillnad men när det gäller utbildning så finns det ett par väsentliga skillnader mellan förskollärare och lågstadielärare.   En lågstadielärare har utbildning i hur man lär barn att läsa och skriva och dessutom, vilket jag anser vara än viktigare, de har utbildning i att bedöma enskilda barns kunskapsutveckling.    Både alliansen och regeringen är överens om att det är viktigt att elever får rätt stöd så tidigt som möjligt och ska man kunna ge det stödet så krävs att det finns lärare som kan bedöma hur det går för eleverna i förhållande till uppsatta kunskapsmål.   Förskolan i Sverige är fantastisk och förskollärarna gör ett fantastiskt arbete men jag tycker det är rimligt att sexåringar går över till en verksamhet där det finns tydliga kunskapsmål och lärare som kan utvärdera hur det går för dem.

I Sverige är vi ganska ensamma om att ha så sen skolstart som vid 7 års ålder elever i svensk grundskola får också förhållandevis lite undervisning under sin skoltid om man jämför med andra OECD länder.  Förskoleklassen är en verksamhet som i dagsläget inte har ett tillräckligt tydligt uppdrag och saknar kunskapsmål, jag tycker det är dags att ändra på det och låta våra sexåringar börja skolan på riktigt.   Det innebär inte att förskollärare inte kan arbeta i förskoleklass, jag är övertygad om att kvaliteten i verksamheten inte bara för sexåringar utan även högre upp i lågstadiet skulle vinna på att det även finns förskollärare som arbetar där.   Däremot anser jag att det krävs lågstadielärare med kunskap i bedömning av enskilda barns kunskapsutveckling som ansvarar för verksamheten och barnens kunskapsutveckling.

I dagsläget ser förskoleklassen väldigt olika ut på olika skolor och i olika delar av landet vilket ur likvärdighetssynpunkt inte är bra.  Skolverket har också lyft att förskoleklassens uppdrag är otydligt. Nu aviserar regeringen att uppdraget ska förtydligas men några kunskapskrav får inte finnas för förskoleklassen.   Jag har lite svårt att förstå varför det enda skälet jag kan hitta är att utbildningsministern vill hålla sig väl med Lärarförbundet som stenhårt försvarar sina medlemmar som är förskollärare i förskoleklassen.  Det borde vara naturligt att fokusera på eleverna och deras kunskapsutveckling kan jag tycka.    En övergång till obligatorisk förskoleklass behöver inte innebära att alla förskollärare i förskoleklasser blir av med jobbet, det går att lösa med övergångsregler och fortbildning något som alliansen också föreslår.

En bra grund med skolstart för sexåringar och utbildade lärare som snabbt fångar upp elever i behov av extra stöd tror jag lägger grunden för bättre skolresultat även högre upp i skolåren.

 

Betyg eller inte betyg det är frågan

Både Alliansen och regeringen har i varsin debattartikel lyft vikten av långsiktiga förutsättningar för skolan och ett samarbete.  Det finns många områden där vi inte står så långt ifrån varandra och borde kunna hitta gemensamma lösningar tillsammans med professionen med flera.

En fråga där vi inte är överens om är när betyg ska ges. Alliansregeringen gav i mars 2014 en utredare (Martin Ingvar) i uppdrag att utarbeta förslag för bland annat införande av betyg i år 4.  Förslaget som utredaren kom fram till har varit på remiss och många remissinstanser är kritiska  till införande av tidigare betyg.   Jag har viss förståelse för kritiken, det handlar om forskning på området som anses bristfällig och det handlar även om lärarnas arbetsbelastning.  Samtidigt kan kritiken och farhågorna hanteras genom en klok implementering av betyg från år 4.

Gustav Fridolin tar till brösttoner och pratar om att sätta betyg på 10-åringar i ett tonläge som lätt kan få en att tro att  förslaget handlar om barnmisshandel.   Miljöpartiet har ju historiskt varit kritiska till bedömning av elevers kunskaper och betyg och det är inte konstigt att han låter som han gör mot den bakgrunden.
Vad är det då alliansen vill åstadkomma med att ge betyg tidigare?     Det handlar om att få tillstånd en kultur i skolan där lärare gör bedömningar av elevernas kunskaper tidigt (i utredningen föreslås också obligatoriskt bedömningsstöd from år 1).  Utan dessa bedömningar är det svårt att säkerställa att elever som har svårigheter får stöd så tidigt som möjligt. Det handlar inte om , som Fridolin vulgärt säger, att sätta betyg på 10-åringar.  Det handlar om att from år 4 i grundskolan göra bedömningar av elevernas kunskaper i förhållande till målen och tydligt kommunicera detta med bland annat föräldrar och elever.

Jag tror många föräldrar med mig varit med om mer eller mindre lyckade utvecklingssamtal där frågetecknen är många när det gäller hur det egentligen går för mitt barn.   Betyg är tydligt och ger en bra utgångspunkt för diskussion med eleven själv och med föräldrar kring hur man går vidare och vad som behöver göras för att nå längre.

Införande av betyg innebär också att det blir mer diskussioner bland lärarna kring hur man bedömer kunskaper i förhållande till målen vilket ger bättre förutsättningar för likvärdighet.

Forskningen är inte entydig på området om betyg leder till bättre resultat för eleverna.   Det finns de som påstår att forskningen visar att betyg inte alls leder till bättre resultat och det stämmer inte det finns forskning som visar på att ex pojkar och de svagaste eleverna gynnas av betyg, men som sagt forskningen är inte entydig.   Det är därför viktigt att följa utvecklingen och utvärdera betygen och hur betygen sätts. Jag tror dock att betygen behövs för ett elever och föräldrar ska få tydlig information och att stöd sätts in i tid till elever som har extra stora utmaningar.

Skolinspektionen kräver av huvudmännen att de ska följa upp alla elevers resultat i alla ämnen och årskurser.  Med betyg blir det enklare att följa upp och då på huvudmannanivå vidta åtgärder och satsa på utvecklingsinsatser där det behövs.

Hur betygen implementeras och används i skolans verksamhet har stor betydelse för hur de kommer att uppfattas av elever och lärare.  Det är viktigt att lärarna får chans till fortbildning och tid att diskutera betygskriterier och bedömningar gemensamt.  Lärarfacken och arbetsmiljöverket har lyft att tidigare betyg ökar lärarnas arbetsbörda.  Det går att undvika genom att fundera över vad som kan tas bort när betygen införs.   Remissinstanser lyfter också att elevernas stress kommer att öka i och med att betyg sätts tidigare.   Jag har mött många elever som ifrågasätter betyg och tycker att det ställs för höga krav på dem i skolan.  Det bemöter jag med att det kommer att ställas höga krav på dem när de lämnar skolan, det gäller att stå väl rustad och har man inte de kunskaper och färdigheter man behöver så blir det tufft.  Betygen gör det tydligt för eleverna vad de behöver lära sig, det är dock viktigt att de får stöd att dels förstå och bryta ner målen och också det stöd de behöver för att nå dem.

Sammantaget förstår jag vissa av de farhågor som remissinstanserna lyfter men anser samtidigt att de går att hantera när betygen införs. Betygen i sig kommer inte att göra att resultaten i svensk skola blir bättre men klokt använda så kan de bidra till att elever får stöd tidigare och huvudmän sätter in insatser där de bäst behövs.

Förslagen regnar ner över skolan

Skolan ser ut att bli en av de hetare valfrågorna.  Förslagen duggar tätt om hur skolan ska kunna bli bättre.  En snabb tillbakablick,  2006 gick Alliansen till val på 143 punkter för en bättre skola.  Socialdemokraterna höll fast vid det gamla och hade egentligen inga nya idéer alls.  Allt var inte dåligt i svensk skola då heller men någonstans hade fokuset på kunskapsmål mm tappats bort.  Jag har själv besökt många skolor där man fastnat i ”ta hand om och tycka synd om” sina elever och det gjorde att man sänkte förväntningarna.  Allt i välmening men en väldigt missriktad sådan.  Lorraine Monroe, legendarisk rektor i Harlem,  lyckades få alla sina elever godkända trots svåra förutsättningar bland annat genom att tro att alla kan klara skolan.

Alliansens 143 punkter är i princip genomförda och vi har fått ett helt annat fokus i skoldebatten.  De nya läroplanerna och kursplanerna har förtydligat vilka kunskaper och inte minst förmågor skolan ska arbeta mot. Dessa nya styrdokument har tagits emot väl i skolan.   I dagarna anklagas alliansen för att leka Följa John med sossarna och kopiera förslag.  Då har man helt glömt historien Socialdemokraterna har i princip sagt nej till alla skolreformer i riksdagen för att i efterhand nu acceptera dem och göra dem till en del av sin skolpolitik, det handlar om betydligt större förändringar än de mindre reformer om läxhjälp mm som nu diskuteras.

Även om exempelvis utspelen om mindre klasser kan tyckas lika så finns det ganska stora skillnader.  Den största är att Alliansen faktiskt har finansierat sina förslag fullt ut vilket ju trots allt är en förutsättning för att de ska gå att genomföra.  Socialdemokraternas förslag om mindre klasser, handlar just om mindre klasser och ger inget utrymme för skolor och kommuner att själva bedöma vad som bäst behövs i deras organisation.  De nämner inte heller med ett ord eller satsar en enda krona på att bygga alla de nya klassrum som skulle behövas i många kommuner, var ska de pengarna komma ifrån?  Alliansens förslag innebär en förstärkning av resurserna till lågstadiet som innebär att skolorna kan välja om de vill anställa fler lärare, anställa fler speciallärare eller satsa på mindre klasser.

I en kommun som Sollentuna med väldigt många barn i skolåldern skulle det krävas enorma resurser för att utöka antalet skollokaler. För oss är det viktigare att satsa på fler skickliga lärare och fler speciallärare. Det allra viktigaste är att vi kommer att låta skolorna själva bestämma hur de vill använda de extra resurserna, de vet bäst vad deras skola behöver.  Gärdesskolans två-lärar-system som fått mycket uppmärksamhet är ett resultat av utveckling som skett när vi låter skolorna ha makten över hur resurserna ska användas.  Generellt så är jag övertygad om att mycket utav skolutvecklingen blir bra mycket bättre om vi vågar lita på proffessionen.  Vi bör sätta tydliga mål, vara tuffa med utvärdering och kräva ständig utveckling men låta skolorna bestämma hur de vill arbeta.

Det är Alliansens skolpolitik som börjat vända svensk skola i rätt riktning och det syns redan i skolresultaten. Alliansen är dessutom enig i sina förslag framåt och har finansierat alla förslag fullt ut.   Hur s,v och mps gemensamma skolpolitik kommer att se ut är oklart och hur den ska finansieras är inte heller klart.   Svensk skola behöver en fortsatt alliansregering för stabilitet och förbättrade resultat.

För elevernas skull måste vi satsa på lärarna inte en gigantisk omorganisation.

Så kom den då utredningen som många väntat på den som utvärderar kommunaliseringens effekter på skolan.   Det är naturligtvis svårt att renodla dess effekter med tanke på alla andra reformer som också genomförts.  Inte desto mindre så kommer utredningen fram till en hel del intressanta saker som är viktigt att ta med sig när vi diskuterar åtgärder framåt.

Utredningen kommer fram till att kommunaliseringen misslyckades bland annat pga att staten abdikerade helt från sitt ansvar.  Jag brukar likna det med att man kastar ut ett spädbarn på djupt vatten sen vänder sig om och går därifrån och hoppas på att barnet kan simma.  Skolan är ett gemensamt ansvar, det har det alltid varit och kommer nog alltid att vara, stat och kommun har olika delar av ansvaret och ett bra samarbete är en viktig förutsättning för att garantera likvärdighet och en positiv utveckling för skolan.

Det Lewin slutar med är att skolans viktigaste resurs är lärarna. Deras kompetens och kvaliteten på undervisningen är det som är avgörande för hur det går för eleverna.   Han avslutade med att skolpolitikens främsta uppgift måste vara att säkerställa att lärarna är kompetenta, får fortbildning och har bra förutsättningar att göra sitt jobb.   För elevernas skull är det ju det vi måste ta fasta på.  Att i detta läge satsa, tid, energi och inte minst en fruktansvärd massa pengar på en gigantisk omorganisation som ett återförstatligande skulle innebära är direkt oansvarigt. Det var lika dumt att tro att man kunde lösa skolans problem med en kommunalisering i början av 90-talet som det är att tro att ett  förstatligande löser problemen nu. Dessa pengar, energi och tid måste vi istället gemensamt satsa på lärarna.    Det måste vi göra för elevernas skull.

Nyanlända får bättre start i Sollentuna

Idag invigs Centrum för integration och flerspråkighet i Sollentuna (Cifs).    Vi har tagit tag i och diskuterat hur vi ska kunna förbättra förutsättningar och skolresultat för elever som är nyanlända till Sverige.

På Cifs tar man emot elever när de först kommer till Sverige.  Ur ett pedagogisk perspektiv görs där en kartläggning av elevens kunskapsnivå och tidigare skolgång.  Det ger viktig information till mottagande skola var eleven ligger och ger mycket bättre förutsättningar för att eleven ska få en bra start i sitt nya hemland.
Vi har tidigare sett när vi analyserar våra skolresultat att elever med annat modersmål generellt sett inte når lika höga resultat som infödda elever,  det vill vi ändra på nu.   Ett annat viktigt verktyg i detta arbeta är att utnyttja IT som verktyg för att stödja nyanlända elever.  Vi kan se att det inneburit stora positiva förändringar när det gäller hur man kan arbeta i förberedelseklasser.  IT ger större möjligheter att ge stöd på elevens modersmål.

Sollentuna ska ha Sveriges bästa skolor med högst resultat och 100% måluppfyllelse. Vårt nya center kommer att vara en viktig pusselbit för att nå dit.

Skolvalet – en frihet som ifrågasätts

När jag gick i skolan fick man inte välja skola alls.  När jag hör de som ifrågasätter det fria valet undrar jag om de kommer ihåg hur det var.

Jag är själv uppvuxen i ett villaområde utanför Stockholm, i villaområdet fanns en skola där alla gick dvs bara villabarn.  I min klass gick det en tjej som bodde tvärs över gatan från en annan skola.  På grund av att någon skolbyråkrat dragit ett streck på kartan tvingades hon åka buss varje dag istället för att kunna gå till skolan tvärs över gatan.

När vi började högstadiet fick vi byta skola till en skola i ett hyreshusområde, en skola med stora problem.   Bland annat krossades nästan alla rutor på skolan en lucianatt, skolan var ökänd.  De som gått i den skolan på låg- och mellanstadiet hade fått en helt annan skolgång än den vi villabarn fått.  Det fanns föräldrar med mycket pengar som valde rena privatskolor i stan, exempelvis Maria Elementar för att slippa den tuffa miljön på skolan.  Själv blev jag mobbad men hade ingen möjlighet att komma ifrån mina plågoandar, för mig hade en möjlighet att välja en annan skola inneburit en helt annan högstadietid.

När det sen blev dags för gymnasiet så fanns ett fåtal program att välja mellan och det program man valde avgjorde vilken skola man hamnade i.  Vid det här laget hade jag fått nog av mina plågoandar.  Jag tänkte helt enkelt inte gå i samma gymnasium.   Mina föräldrar lyckades på något mirakulöst sätt beveka de som hade hand om gymnasieintaget att jag skulle få gå i en skola i stan istället.
Tänk vad min skolgång kunnat se annorlunda ut om jag fått en möjlighet att välja. Även de elever som kom från höghusområdet som hänvisats till en av Stockholms värsta skolor hade haft ett val.  Det var inte långt till villaområdet och fullt möjligt för dem att välja en skola där istället. Det hade också funnits friskolor som varit öppna för alla inte bara de som hade råd att betala.

Ett elevunderlag med elever som har olika bakgrund är jag övertygad om ger den bästa skolan.   Frågan är hur man åstadkommer det? Idag är bostadssegregation ett stort problem. Jag undrar hur man utan ett fritt skolval ska kunna bryta den segregationen?  Bussning?  Vill vi ha ett sådant system?  En övervägande majoritet vill kunna välja skola,  ska vi ta ifrån människor det beslutet? Är byråkrater eller politiker bättre skickade att bestämma vart eleverna ska gå?  Ja, det är ett problem att inte alla föräldrar utnyttjar sin möjlighet att välja, men det är många som gör det borde vi inte istället uppmuntra fler att välja och bli bättre på att informera om hur man gör.

Idag kan det fria skolvalet ibland handla om att föräldrar väljer bort en ”dålig” skola,  det sätter press på den skolan att göra något åt sin verksamhet.  Föräldrar tittar inte bara på resultaten utan lyssnar med andra föräldrar mm för att höra hur en skola fungerar och hur lärare och rektor är.  Vi som är politiker måste arbeta långsiktigt och uthålligt med att säkerställa att alla skolor håller en hög kvalitet på undervisning och ger eleverna det stöd de behöver.  Målet måste vara att alla skolor ska ha hög kvalitet på undervisningen och ge det stöd elever behöver. Det innebär inte att alla skolor ska vara lika och arbeta likadant det är där valet kommer in.

De som försöker göra det fria skolvalet till huvudskälet till att vi har sjunkande resultat i skolan gör det alldeles för lätt för sig.  I grunden är det en ideologisk fråga, de som inte vill att föräldrar ska få välja tror sig veta bättre än föräldrar själva en socialistisk grundidé.

Pisamätningen är en varningsklocka och vi måste alla som arbetar med skolfrågor fråga oss vad vi kan göra för att förbättra resultaten.  Att avskaffa rätten att välja skola bör inte vara en av åtgärderna.

Pisapanik

Den senaste Pisaundersökningen slog ned som en bomb i veckan.  Ingen rolig läsning och naturligtvis finns det många saker att fundera över.  Snabbnalyserna har varit många och även diskussion om vem eller vad som bär skulden till att Sveriges resultat i Pisa var så dåliga.

Något som gör mig orolig är att det nu vidtas panikåtgärder utan analys och eftertanke, det skulle snarare kunna stjälpa skolan än hjälpa.

När alliansregeringen tillträdde gick vi till val på 143 punkter för att vända den negativa utvecklingen i svensk skola.  Ett antal stora reformer började utformas bland annat en ny skollag, ny lärarutbildning och skolinspektionen.  Kruxet med stora reformer är att de tar tid att utforma och sen vidtar remissrundor och justeringar innan reformerna slutligen hamnar på riksdagens bord.  Många av de stora reformerna beslutades 2010 och 2011, de har mottagits väl ute i kommuner och skolor men det behövs mer tid innan vi kan se hur de påverkar elevernas resultat.

Efter den chock som Pisaresultaten ändå är måste vi alla på alla nivåer fundera över vad vi kan göra för att förbättra resultaten.  Det finns skolor och kommuner som lyckas bra, vi behöver titta på dem och lära.  Det finns så mycket Jante i skolans värld och den måste vi alla utmana och dela med oss och lära av de goda exemplen.   Det finns också en hel del forskning som skolan måste bli bättre på att ta till sig.   Den mesta forskningen pekar på att lärarna är de som har störst betydelse för elevernas resultat, det handlar om deras förväntningar, kompetens, ämneskunskap, undervisning och förutsättningar för att samarbeta.   Hur kan vi på alla nivåer skapa bättre förutsättningar för mötet mellan lärare och elev,  bättre förutsättningar för lärarnas samarbete och bättre arbetssituation för lärarna.

Ett bra exemepel är den mattesatsning som regeringen beslutat som som berör alla lärare i matematik och som går ut på att utveckla undervisningen, den feedback jag hör från lärare i min egen kommun är uteslutande positiv.

Även om Pisa naturligtvis är en allvarlig signal på att det finns saker i svensk skola som vi behöver ta tag i, så är det också viktigt att komma ihåg att Pisa är inte hela sanningen.   Skolan är så mycket mer än det som mäts i Pisa.   Det är viktigt att vi börjar lyfta det som är bra i svensk skola. Det finns så många goda exempel, jag har sett dem själv när jag är ute i skolor.  Engagerade lärare som motiverar och entusiasmerar sina elever och som gemensamt utvecklar verksamheten på sin skola.   Ska vi locka de bästa att vilja bli lärare så kan vi inte fortsätta att bara lyfta det som är dåligt.