Traditionell eller progressiv undervisning det är frågan?

Expressens debattsida har två inlägg publicerats som diskuterar arbetssätt och undervisning i skolan.  Det första inlägget rasar över att skolan använder eleverna som försökskaniner med all den progressiva undervisning som bedrivs inte minst med digitala verktyg. Många debattörer före Malin Lernfelt har varit inne på samma spår (det intressanta är att väldigt få av dem är lärare själva).  Läraren Karin Berg svarar och ryter ifrån ”Nej, vi kan inte göra som vi gjorde förr”.   Som så många gånger förr blir debatten väldigt svart/vit.

Frågan är om det är så enkelt.  Vi behöver fråga oss vad är det eleverna ska lära sig och hur lär dom sig det bäst.  Att kunna läsa, skriva och räkna är grundläggande och områden där svensk skola svikit eleverna, alltför många lämnar grundskolan utan att kunna läsa ordentligt till exempel.  Hur vi har låtit det gå så långt är en intressant fråga som förtjänar en lång egen utläggning.Det finns många grundläggande kunskaper eleverna också behöver när det gäller ex historia, samhällskunskap mm.  Vi har nyligen fått nya styrdokument som talar om vad det är eleverna behöver lära sig.  I styrdokumenten står också att elever ska lära sig att tex ge konstruktiv feedback, de ska kunna argumentera både i tal och text.  Samhället förändras och rimligen behöver vi kontinuerligt se över vad eleverna behöver lära sig, justeringar i läroplanen borde ske löpande istället för stora genomgripande förändringar med många år emellan.

Hur ska de då eleverna lära sig?  Nya progressiva metoder får skulden för att eleverna inte klarar skolan, det kan säkert ligga en del i det. Elever som förväntas ta stort ansvar själva utan att vara mogna för det, grupparbeten utan struktur och lärare som abdikerat från ledarskapet i klassrummet. Allt detta kan naturligtvis påverka resultaten negativt men innebär det att allt nytänkande kring undervisning är av ondo?  Eller är det så att det hänger på läraren?  Digitala verktyg ger nya möjligheter.  Har själv sett många exempel i klassrum där elever skriver texter, delar med lärare och klasskompisar, får feedback (både från lärare och andra elever), jobbar vidare och bearbetar sin text.  Något som Malin Lernfelt verkar tycka är av ondo.  Lärare som arbetar så säger att elever skriver längre texter och bättre texter när de arbetar så här istället för traditionellt med papper och penna.  Det förutsätter att läraren arbetar medvetet med eleverna kring hur man ger feedback och bygger upp deras förmåga att göra det konstruktivt.  Olika elever kan behöva olika mycket stöd för att klara detta och i slutändan handlar det, som alltid, om att läraren i klassrummet har tänkt igenom hur de ska lägga upp undervisningen på bästa sätt. Det är också viktigt utvärderar själv och tillsammans med kollegor hur metoder fungerar och hur de kan utveckla vidare, det är så beprövad erfarenhet skapas.

Skolan förtjänar bättre än en debatt som är så svart/vit.  Nya verktyg ger nya möjligheter men innebär inte att allt det gamla ska förkastas.  I slutändan är jag övertygad om att det handlar om en mix av metoder och verktyg.  Det finns inte en modell som passar i alla klassrum.  Lärare behöver ha en stor verktygslåda med metoder och andra verktyg, de behöver ha en bra grundutbildning och bra fortbildning.  Ger vi lärare detta så är jag övertygad om att de själva kommer att kunna välja de bästa metoderna (blandning av traditionellt och progressivt) för att eleverna i deras klassrum ska kunna lära sig det de behöver och ska kunna enligt våra styrdokument.

Politiker (och för den delen andra debattörer) bör inte kliva in i klassrummet och tala om hur lärare ska undervisa.  Vår uppgift är att skapa förutsättningar för lärare att göra ett bra arbete med sina elever och inte minst är det vår uppgift att följa upp resultaten och utvecklingen.  Vi måste återskapa ett förtroende för professionen och professionen måste också själva kliva fram och ta ansvar.

 

 

Vad säger egentligen forskningen om svensk skolas utmaningar?

Var idag och lyssnade på Institutet för Näringslivsforskningsseminarium med titeln ”Svenska skolresultat sjunker – vem vet varför”.  Panelen som diskuterade frågan var Jonas Vlachos, Karin Edmark, Gabriel Heller Sahlgren och Björn Öckert.

Seminariet inleds av IFNs VD professor Magnus som sågar svensk pedagogisk forskning och det faktum att Skolkommissionen inte innehåller någon av de nationalekonomiska forskar som forskat om skolan. (enl honom finns inga internationellt erkända svenska pedagogiska forskare)

Det blev sen en intressant diskussion om vad anledningen till problemen i svensk skola beror på.  Panelen var enig om att det inte är lätt med tanke på att många förändringar hände samtidigt.  Ett par saker avfärdades tex förändrade mediavanor,  den förändringen har skett över hela världen och Svenska resultat sjunker ju även relativt andra länder.   Hattie och OECD rapporten sågades ordentligt.  Hattie för att hans forskning är en sammanställning av en väldig massa studier men han anklagades för att inte ha koll på kvaliteten i dessa studier.

Några saker fastnade hos mig:

– Finsk skola är mer likvärdig om man jämför mellan skolor men tittar man mellan olika klassrum så stämmer inte det längre eftersom de satsat på olika former av elitklasser.

– Betygssystem med skarpa gränser som underkänt gör att fokus hamnar på de svagaste eleverna i högre grad.

– Enligt panelen är de samhällsekonomiskt lönsamt med mindre klasser, hade ett längre resonemang efter seminariet med Björn Öckert och frågan är inte riktigt så svart eller vit.

– Det saknas forskning i Sverige som mäter effekter av olika former av undervisning, inte helt enkelt men skulle verkligen behövas.

– Den mest sannolika förklaringen enligt panelen till de sjunkande resultaten är en försämrad undervisningskvalitet.

– Frågan om skolval och friskolor diskuterades väldigt lite, ingen i panelen verkade tro att det fria skolvalet var roten till det onda.

Seminariet gav mycket att fundera över men någonstans landar jag i att skola är komplicerat.  Det handlar om individer (både lärare och elever) och det är svårt att hitta enkla samband mellan en åtgärd och resultat.  Även om panelen dissade både Hattie och OECD-rapporten så håller jag inte riktigt med.  De fyra nationalekonomerna var överens om att det är det som sker i klassrummet som är viktigast och det är där vi har både problem och lösning.  Jag tycker både Hattie och OECD lyfter lärarnas betydelse och undervisningens kvalitet som avgörande faktorer för bra resultat i skolan och likvärdighet.   Det är det som sker i klassrummet som är viktigast och frågan är hur vi skapar system och strukturer som på bästa sätt stöttar utveckling av undervisningens kvalitet?

Att välja eller inte välja är frågan

Så är vi igång igen.  Det fria skolvalet ifrågasätts på nytt av vänstersidan i svensk politik.   För mig handlar det om grundideologi.  Moderat ideologi utgår från att människor är kompetenta och kan ta ansvar och fatta beslut som rör deras livssituation.  Det är till och med så att vi anser att det är bra om människor fattar fler egna beslut och politikerna mindre.

Vänstersidan i svensk politik, och nu verkar det tyvärr också som miljöpartiet sällar sig till skaran, provoceras av att människor kan välja.  Det handlar inte bara om skola utan även andra välfärdsverksamheter.  I deras värld blir allt bättre om det är politiker som bestämmer var barn ska gå i skolan.   För mig var det början till mitt politiska engagemang när jag gick i årskurs 8.  Vi fick inte välja skola, hade jag fått det hade jag valt bort den skola jag gick i på ett ögonblick.  De som kunde välja var de med mycket pengar, antingen genom att köpa ett hus i ”rätt” område eller genom att betala så att barnen kunde gå i någon av de få privata skolor som fanns då.   Är det det systemet vi vill tillbaka till?

Ifrågasättandet av det fria skolvalet tycks vara det första som läcker från Skolkommissionens arbete.  Med ivrigt stöd av SVT , den oberoende statstelevisionen,  får motståndarna till fritt skolval stå helt oemotsagda.  Malmös misslyckade skolpolitik och det faktum att några elever från Rosengårdsskolan som slapp gå i den urusla skolan presterade bättre när de flyttades tas som intäkt för att fritt skolval är fel.

Vi har utmaningar i svensk skola och det finns mycket att ta tag i men rätten att välja skola är inte problemet.  OECD är tydliga det handlar om ansvarstagande på alla nivåer (från lärare till politiker) och det handlar om lärarnas kompetens och undervisningens kvalitet.  Det är märkligt att det inte är lösningar på dessa utmaningar som läcker från Skolkomissionen.

RÖR INTE FÖRÄLDRARS OCH ELEVERS RÄTT ATT VÄLJA!

 

Kvalitet eller ideologi?

Igår besökte jag friskolan Lust och Lära i Bollnäs. En friskola som startade 2009. Det var en grupp lärare som hade ideér om hur skolan skulle kunna bli bättre. De kände inte att det fanns möjlighet inom den kommunala organisationen att utveckla sina idéer. Från början var kommunen positiv och de fick tillstånd från skolinspektionen. Gruppen startade aktiebolag och lånade pengar för att kunna starta skolan. Många ville börja i den nya skolan, antalet elever vid starten överträffade deras förväntningar. Det säger en del om föräldrarnas syn på skolan i kommunen, de ville helt enkelt bort från den och trodde på de lärare som valde att bryta sig loss.

Skolan lockar med engagerade lärare och bra resultat. Det finns en gemensam idé och de har säkerställt att det finns tid för lärarna att samarbeta. Bland annat gör de klart för alla lärare som vill börja att de förväntas tillbringa 5 timmar av sin förtroendetid i skolan så att det finns tid för gemensam planering. Hittills har det inte avskräckt någon lärare från att börja där.

I dagsläget söker i princip alla elever som ska börja år 7 i Bollnäs (skolan är en högstadieskola) till Lust och lära, de tar emot hälften. Av de som gick ut nian 2014 hade 97% minst E i alla ämnen.

Kommunens inställning till skolan har förändrats över tid. Nu gör de allt för att motarbeta skolan. Det senaste är att de i november förra året, utan någon form av dialog, beslutade att ändra ersättningssystemet och minska ersättningen per elev till skolan med 20%. De införde ett system för socioekonomisk fördelningen vilket naturligtvis är bra men måste ju rimligen föregås av en bra dialog och konsekvensbeskrivning. När skillnaden blir så stor vore det rimligt att ha någon form av övergångslösning om de månar om eleverna och inte bara är förblindade av att sabotera för friskolan.
En parameter i det socioekonomiska fördelningen är andelen elever som är behöriga till gymnasiet. Ju färre som klarar behörighet desto mer pengar får skolan. Det lönar sig alltså att bedriva en verksamhet där många elever inte klarar gymnasiebehörighet. Man kan ju undra hur de tänkte?

Besöket i Bollnäs gjorde mig arg och besviken. Varför lägga energi på att motarbeta en väl fungerande skola med bra resultat istället för att kavla upp ärmarna och försöka göra något åt kvaliteten i de kommunala skolorna. Lust och Lära samarbetar gärna med kommunen och delar med sig av sina erfarenheter och arbetssätt. Släpp de ideologiska skygglapparna och försök se till elevernas bästa.

Varför gör inte alla så?

I måndags tillbringade jag dagen i Rosengård. Besökte bland annat Kryddgårdsskolan. Kan villigt erkänna att jag hade en del fördomar om området och skolor där. På Kryddgårdsskolan kom de helt på skam. På den skolan hade man satt tydliga mål ett var bland annat att skolan ska vara bland de fem bästa skolorna i Malmö när det gäller betyg. Enligt skolans ledning hade de slutat tycka synd om eleverna och hade höga förväntningar på alla.

Vi fick träffa flera lärare och engagemanget lyste om dem. Har gjort tillräckligt många skolbesök för att kunna känna att här finns det som behövs för att åstadkomma bra resultat.

De har också lyckats vända resultaten och är på rätt väg även om de inte ännu nått målet att vara bland Malmös fem bästa skolor. Deras ambitioner är beundransvärda men frågan är varför den typen av ambitioner inte är självklara på alla skolor. I många miljonprogramsområden har jag istället möts av ”ta-hand-om-och-tycka-synd-om”-syndromet. Lärare som säger att med det här elevunderlaget blir inte resultaten bättre. I Rosengård har föräldrar tröttnat på de dåliga skolresultaten och startat en föräldraförening för att få till förändring. Det ska bli intressant att följa deras arbete.

Kryddgårdsskolan har visat att det går att förändra och förbättra resultaten. Ett tydligt ledarskap med fokus på resultaten kommer man långt med. Min fråga är varför är Kryddgårdsskolan ett undantag? Varför ställer inte Malmös politiker krav på övriga skolor, inte minst i Rosengård. Hur länge ska de fortsätta svika eleverna i Rosengård?

Skolkommission för framtiden behöver andra deltagare

Imorgon den 4 maj presenterar den expertgrupp från OECD som granskat svenskt skolsystem sin rapport.   De har tidigare varit här och gjort en preliminär rapportering så troligtvis är det inte så mycket som är helt nytt.   Det de hittills lyft handlar om otydligt ansvar och att alla skyller på varandra och inte tar ansvar för det de kan göra något åt och dels lärarnas kompetens och kompetensutveckling.   När vi från utbildningsutskottet träffade en representant för gruppen lyfte hon också digitalisering och det absurda i att skolan i Sverige ligger så långt efter resten av samhället.  Det riskerar att urholka förtroendet för skolan och elevernas uppfattning om skolans relevans.   Frågan är vad gör vi nu?

Fridolins svar är att tillsätta en skolkommission.   Det behöver inte vara en dålig idé men med den tidsplan som den fått så dröjer det väldigt länge innan denna kommissions arbete får något som helst genomslag i våra skolor.  Om OECD rapporten har förslag på konkreta åtgärder vore det kanske snabbare med en utredning som tar fram konkreta reformer/förslag baserat på OECDs förslag.   Jag tror att Fridolin även har en annan avsikt med kommissionen och det är att skapa en gemensam bild av hur det ser ut och vart vi ska.   I den roll han har hade jag om jag fått chansen att tillsätta en kommission plockat in helt andra människor.  Så som sammansättningen ser ut nu med fackrepresentanter mm finns risk att alla sitter och bevakar sina egna intressen istället för att tänka nytt.   Dessa personer hade passat bättre i en styrgrupp eller referensgrupp.   I själva kommissionen hade jag gärna sett lärare, rektorer, förvaltningschefer och forskare som ligger i framkant, som tänker nytt och som visat på goda resultat och bra förändringsarbete.   Jag har många namn som jag gärna skulle se i en sådan kommission men tyvärr finns inget av dem med i den som nu sätter igång att arbeta.  Skulle gärna nämna några namn men då finns ju risken att jag glömmer någon och det vill jag inte.  Många är dom de som gör skillnad för eleverna varje dag ute i skolor i Sverige.  Det är dessa personer som jag skulle vilja se i en kommission som tar fram förslag för framtidens skola i Sverige.

Slänga ut datorer ur klassrummet?

Förbättra skolan med datorer – vi behöver fler datorer inte färre

 Svar till Gymnasieläraren Håkan Danielsson i DN

 I Läroplanerna för skolan står att läsa att: eleverna får tillgång till handledning och läromedel av god kvalitet samt andra lärverktyg för en tidsenlig utbildning, bl.a. bibliotek, datorer och andra hjälpmedel.

 

Under en lång period har svenska skolor arbetat med att utrusta skolor med modern teknik och utbilda personalen för att inkludera moderna arbetssätt i skolans praktik. Tillgången till IT i svensk skola är dock fortfarande ojämnt fördelad, i vissa kommuner är skolorna fullt ut digitaliserade medan det i andra i princip inte finns tillgång till IT alls. Det är ett likvärdighetsproblem och kräver insatser både nationellt och lokalt. En viktig insats är att säkerställa att lärare får fortbildning och framförallt möjligheter att dela med sig och samarbeta för att utveckla undervisningen med de nya verktyg som kommer in i klassrummet. Den expertgrupp från OECD som på uppdrag av den förra regeringen granskat svensk skola och som kommer med en rapport i vår har redan nu indikerat att de kommer att ta upp svensk skolas brist på digitala verktyg generellt. Enligt gruppen är denna brist inte rimlig med tanke på den digitala utvecklingen i resten av samhället. Vi behöver bättre tillgång till IT – inte kasta ut det som redan finns på plats.

 

Att digitalisera skolan skapar nya sätt att jobba. Nya möjligheter och nya problem. Detta ger vi Danielsson rätt i. Men IT i skolan gör också skolarbetet mer relevant för elever. Forskningen som gick under namnet UnosUno (Grönlund, 2014) lyfte framgångsfaktorer likväl som problemområden vid skolans digitalisering. Det är kända områden som skolans personal, inklusive Danielsson, bör vara väl insatta i. Att, som Danielsson gör i sin debattartikel i DN den 17/4-15, dra slutsatsen att ta datorn ut ur skolan för att han upplever att elever får sämre resultat är märkligt. Danielsson verkar sätta sig över de styrdokument vi har att följa i skolan och själv följa en läroplan som inte finns för att han upplever att vi fått ordningsproblem i skolan. Ordningsproblem som han av någon anledning sätter utanför sig själv som lärare och lägger skulden helt på ett tidsenligt verktyg, datorn.

 

Skolans fortsatta digitalisering är högst väsentlig ur ett demokratiperspektiv. Vi vet inte hur framtiden kommer se ut, men vi kan vara tämligen säkra på att den digitala utvecklingen kommer fortsätta. Att då inte använda och utveckla metoder för detta inom ramen för skolan,riskerar att bara bli bakåtsträvande och genom det minska skolans legitimitet ytterligare.

 

När elevernas datorvana ökar så ökar också pedagogisk användning av datorer (Tallvid, 2015) vilket ger vid hand att det snarare är mer, inte mindre, användning av datorer som behövs i skolan. Datorvana elever gör helt enkelt, i större utsträckning, rätt saker med sina datorer än mindre vana.

 

Kärnan i problemet som Danielsson målar upp är inte tekniken, utan det pedagogiska ledarskapet i klassrummet.

 

Edward Jensinger, Områdeschef Arbetsmarknad, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen Malmö

Maria Stockhaus, Riksdagsledamot (M)

Mikael Bruér, legitimerad lärare i historia och religion.

10-årig grundskola eller obligatorisk förskoleklass?

Regeringen har närmat sig alliansens förslag om en tioårig grundskola.  En sak skiljer oss fortfarande åt och det är om 6-åringarna ska gå i årskurs 1 i en 10-årig grundskola eller om förskoleklassen ska bli obligatorisk men behålla sin nuvarande form.

Vad är då skillnaden?  Det handlar om vilka som ska arbeta med sexåringarna.  I en obligatorisk förskoleklass är förskollärare behöriga att arbeta men om det istället blir årskurs 1 så krävs det behöriga lågstadielärare.  Det kan tyckas vara en obetydlig skillnad men när det gäller utbildning så finns det ett par väsentliga skillnader mellan förskollärare och lågstadielärare.   En lågstadielärare har utbildning i hur man lär barn att läsa och skriva och dessutom, vilket jag anser vara än viktigare, de har utbildning i att bedöma enskilda barns kunskapsutveckling.    Både alliansen och regeringen är överens om att det är viktigt att elever får rätt stöd så tidigt som möjligt och ska man kunna ge det stödet så krävs att det finns lärare som kan bedöma hur det går för eleverna i förhållande till uppsatta kunskapsmål.   Förskolan i Sverige är fantastisk och förskollärarna gör ett fantastiskt arbete men jag tycker det är rimligt att sexåringar går över till en verksamhet där det finns tydliga kunskapsmål och lärare som kan utvärdera hur det går för dem.

I Sverige är vi ganska ensamma om att ha så sen skolstart som vid 7 års ålder elever i svensk grundskola får också förhållandevis lite undervisning under sin skoltid om man jämför med andra OECD länder.  Förskoleklassen är en verksamhet som i dagsläget inte har ett tillräckligt tydligt uppdrag och saknar kunskapsmål, jag tycker det är dags att ändra på det och låta våra sexåringar börja skolan på riktigt.   Det innebär inte att förskollärare inte kan arbeta i förskoleklass, jag är övertygad om att kvaliteten i verksamheten inte bara för sexåringar utan även högre upp i lågstadiet skulle vinna på att det även finns förskollärare som arbetar där.   Däremot anser jag att det krävs lågstadielärare med kunskap i bedömning av enskilda barns kunskapsutveckling som ansvarar för verksamheten och barnens kunskapsutveckling.

I dagsläget ser förskoleklassen väldigt olika ut på olika skolor och i olika delar av landet vilket ur likvärdighetssynpunkt inte är bra.  Skolverket har också lyft att förskoleklassens uppdrag är otydligt. Nu aviserar regeringen att uppdraget ska förtydligas men några kunskapskrav får inte finnas för förskoleklassen.   Jag har lite svårt att förstå varför det enda skälet jag kan hitta är att utbildningsministern vill hålla sig väl med Lärarförbundet som stenhårt försvarar sina medlemmar som är förskollärare i förskoleklassen.  Det borde vara naturligt att fokusera på eleverna och deras kunskapsutveckling kan jag tycka.    En övergång till obligatorisk förskoleklass behöver inte innebära att alla förskollärare i förskoleklasser blir av med jobbet, det går att lösa med övergångsregler och fortbildning något som alliansen också föreslår.

En bra grund med skolstart för sexåringar och utbildade lärare som snabbt fångar upp elever i behov av extra stöd tror jag lägger grunden för bättre skolresultat även högre upp i skolåren.

 

Betyg eller inte betyg det är frågan

Både Alliansen och regeringen har i varsin debattartikel lyft vikten av långsiktiga förutsättningar för skolan och ett samarbete.  Det finns många områden där vi inte står så långt ifrån varandra och borde kunna hitta gemensamma lösningar tillsammans med professionen med flera.

En fråga där vi inte är överens om är när betyg ska ges. Alliansregeringen gav i mars 2014 en utredare (Martin Ingvar) i uppdrag att utarbeta förslag för bland annat införande av betyg i år 4.  Förslaget som utredaren kom fram till har varit på remiss och många remissinstanser är kritiska  till införande av tidigare betyg.   Jag har viss förståelse för kritiken, det handlar om forskning på området som anses bristfällig och det handlar även om lärarnas arbetsbelastning.  Samtidigt kan kritiken och farhågorna hanteras genom en klok implementering av betyg från år 4.

Gustav Fridolin tar till brösttoner och pratar om att sätta betyg på 10-åringar i ett tonläge som lätt kan få en att tro att  förslaget handlar om barnmisshandel.   Miljöpartiet har ju historiskt varit kritiska till bedömning av elevers kunskaper och betyg och det är inte konstigt att han låter som han gör mot den bakgrunden.
Vad är det då alliansen vill åstadkomma med att ge betyg tidigare?     Det handlar om att få tillstånd en kultur i skolan där lärare gör bedömningar av elevernas kunskaper tidigt (i utredningen föreslås också obligatoriskt bedömningsstöd from år 1).  Utan dessa bedömningar är det svårt att säkerställa att elever som har svårigheter får stöd så tidigt som möjligt. Det handlar inte om , som Fridolin vulgärt säger, att sätta betyg på 10-åringar.  Det handlar om att from år 4 i grundskolan göra bedömningar av elevernas kunskaper i förhållande till målen och tydligt kommunicera detta med bland annat föräldrar och elever.

Jag tror många föräldrar med mig varit med om mer eller mindre lyckade utvecklingssamtal där frågetecknen är många när det gäller hur det egentligen går för mitt barn.   Betyg är tydligt och ger en bra utgångspunkt för diskussion med eleven själv och med föräldrar kring hur man går vidare och vad som behöver göras för att nå längre.

Införande av betyg innebär också att det blir mer diskussioner bland lärarna kring hur man bedömer kunskaper i förhållande till målen vilket ger bättre förutsättningar för likvärdighet.

Forskningen är inte entydig på området om betyg leder till bättre resultat för eleverna.   Det finns de som påstår att forskningen visar att betyg inte alls leder till bättre resultat och det stämmer inte det finns forskning som visar på att ex pojkar och de svagaste eleverna gynnas av betyg, men som sagt forskningen är inte entydig.   Det är därför viktigt att följa utvecklingen och utvärdera betygen och hur betygen sätts. Jag tror dock att betygen behövs för ett elever och föräldrar ska få tydlig information och att stöd sätts in i tid till elever som har extra stora utmaningar.

Skolinspektionen kräver av huvudmännen att de ska följa upp alla elevers resultat i alla ämnen och årskurser.  Med betyg blir det enklare att följa upp och då på huvudmannanivå vidta åtgärder och satsa på utvecklingsinsatser där det behövs.

Hur betygen implementeras och används i skolans verksamhet har stor betydelse för hur de kommer att uppfattas av elever och lärare.  Det är viktigt att lärarna får chans till fortbildning och tid att diskutera betygskriterier och bedömningar gemensamt.  Lärarfacken och arbetsmiljöverket har lyft att tidigare betyg ökar lärarnas arbetsbörda.  Det går att undvika genom att fundera över vad som kan tas bort när betygen införs.   Remissinstanser lyfter också att elevernas stress kommer att öka i och med att betyg sätts tidigare.   Jag har mött många elever som ifrågasätter betyg och tycker att det ställs för höga krav på dem i skolan.  Det bemöter jag med att det kommer att ställas höga krav på dem när de lämnar skolan, det gäller att stå väl rustad och har man inte de kunskaper och färdigheter man behöver så blir det tufft.  Betygen gör det tydligt för eleverna vad de behöver lära sig, det är dock viktigt att de får stöd att dels förstå och bryta ner målen och också det stöd de behöver för att nå dem.

Sammantaget förstår jag vissa av de farhågor som remissinstanserna lyfter men anser samtidigt att de går att hantera när betygen införs. Betygen i sig kommer inte att göra att resultaten i svensk skola blir bättre men klokt använda så kan de bidra till att elever får stöd tidigare och huvudmän sätter in insatser där de bäst behövs.

Förslagen regnar ner över skolan

Skolan ser ut att bli en av de hetare valfrågorna.  Förslagen duggar tätt om hur skolan ska kunna bli bättre.  En snabb tillbakablick,  2006 gick Alliansen till val på 143 punkter för en bättre skola.  Socialdemokraterna höll fast vid det gamla och hade egentligen inga nya idéer alls.  Allt var inte dåligt i svensk skola då heller men någonstans hade fokuset på kunskapsmål mm tappats bort.  Jag har själv besökt många skolor där man fastnat i ”ta hand om och tycka synd om” sina elever och det gjorde att man sänkte förväntningarna.  Allt i välmening men en väldigt missriktad sådan.  Lorraine Monroe, legendarisk rektor i Harlem,  lyckades få alla sina elever godkända trots svåra förutsättningar bland annat genom att tro att alla kan klara skolan.

Alliansens 143 punkter är i princip genomförda och vi har fått ett helt annat fokus i skoldebatten.  De nya läroplanerna och kursplanerna har förtydligat vilka kunskaper och inte minst förmågor skolan ska arbeta mot. Dessa nya styrdokument har tagits emot väl i skolan.   I dagarna anklagas alliansen för att leka Följa John med sossarna och kopiera förslag.  Då har man helt glömt historien Socialdemokraterna har i princip sagt nej till alla skolreformer i riksdagen för att i efterhand nu acceptera dem och göra dem till en del av sin skolpolitik, det handlar om betydligt större förändringar än de mindre reformer om läxhjälp mm som nu diskuteras.

Även om exempelvis utspelen om mindre klasser kan tyckas lika så finns det ganska stora skillnader.  Den största är att Alliansen faktiskt har finansierat sina förslag fullt ut vilket ju trots allt är en förutsättning för att de ska gå att genomföra.  Socialdemokraternas förslag om mindre klasser, handlar just om mindre klasser och ger inget utrymme för skolor och kommuner att själva bedöma vad som bäst behövs i deras organisation.  De nämner inte heller med ett ord eller satsar en enda krona på att bygga alla de nya klassrum som skulle behövas i många kommuner, var ska de pengarna komma ifrån?  Alliansens förslag innebär en förstärkning av resurserna till lågstadiet som innebär att skolorna kan välja om de vill anställa fler lärare, anställa fler speciallärare eller satsa på mindre klasser.

I en kommun som Sollentuna med väldigt många barn i skolåldern skulle det krävas enorma resurser för att utöka antalet skollokaler. För oss är det viktigare att satsa på fler skickliga lärare och fler speciallärare. Det allra viktigaste är att vi kommer att låta skolorna själva bestämma hur de vill använda de extra resurserna, de vet bäst vad deras skola behöver.  Gärdesskolans två-lärar-system som fått mycket uppmärksamhet är ett resultat av utveckling som skett när vi låter skolorna ha makten över hur resurserna ska användas.  Generellt så är jag övertygad om att mycket utav skolutvecklingen blir bra mycket bättre om vi vågar lita på proffessionen.  Vi bör sätta tydliga mål, vara tuffa med utvärdering och kräva ständig utveckling men låta skolorna bestämma hur de vill arbeta.

Det är Alliansens skolpolitik som börjat vända svensk skola i rätt riktning och det syns redan i skolresultaten. Alliansen är dessutom enig i sina förslag framåt och har finansierat alla förslag fullt ut.   Hur s,v och mps gemensamma skolpolitik kommer att se ut är oklart och hur den ska finansieras är inte heller klart.   Svensk skola behöver en fortsatt alliansregering för stabilitet och förbättrade resultat.